Amazing Selma´s

…. av oktober är förbi.
Det var en dag som gick i regnets tecken. Som hundägare har det ingen betydelse om solen skiner eller om det spöregnar, hundarna måste ut i alla fall.
Visst är det mycket roligare om det är solsken men med trevligt sällskap är en skogspromenad härlig även om det regnar.

Meja och hennes matte Eva följde med oss på en 2- timmarsvandring (det var Eva som fick oss att upptäcka den bästa rasen av alla – portugisisk vattenhund!!!!!). När vi kom tillbaka till bilarna hade vi (Eva och jag) varsin svart plastpåse (sån som man använder när vovven gör det ”stora” ) full med gula kantareller!

Ja, som sagt, oktober 2008 kommer aldrig mer tillbaka – tänk på det och se till att njuta av alla dagar oavsett väder !

// Helena

Japp, idag var det minusgrader på morgonen. Det var med kluvna känslor jag drog på mig överdragsbrallor, fleecetröja under jackan, vantar och mössa för att ge mig ut i skogen med vovvarna.

Å ena sidan innebär frosten att det snart inte kommer finnas ett endaste löv kvar på träden och då infinner sig ”grågrågråtiden” (tack och lov att det finns barrträd som ger ”grönfärgen” till den i övrigt grå skogen) men å andra sidan innebär det att fästingarna förhoppningsvis drar sig tillbaka. OM inte fästingarna skaffat sig toppluvor och långkalsingar, förstås .

Tyvärr, bor ju vi i ”Giftiga fästingar- och inte är det säkert det blir snö i vinterområdet”. Vintern 07/08 var så mild så jag plockade fästingar på vovvarna så tidigt som i februari, dom gick inte och la sig på hela vintern, tror jag .

Nä, nu får jag muntra upp mig med att njuta av foton som jag tog idag (du får också kika på dom om du vill)!

// Helena

Vintrig bild, eller hur?

Det ligger ett tunt istäcke på de grunda partierna i sjön och vassen är alldeles frostig.

Hm, enligt tidningen ska det vara vintertid idag…….. jag håller inte riktigt med…..för just idag kändes det mer som regnperiod (visst, det var skönt att få 1 timmes sovmorgon och för en gångs skull glömde vi INTE bort att ställa tillbaka klockorna 1 timme).

Peter och jag packade ryggsäckarna, drog på regnkläderna och förberedde vovvarna på att vi, på dagens skogspromenad, skulle få sällskap av Akilles, Micke och Anna – ”Yippie, utropade Maya, jag ska få busa med brorsan”. Vi kunde konstatera att ”lilla” Akilles nu vuxit om sin mamma Alice och att han gått upp något kilo i vikt sen vi sågs senast. Anna och Micke önskade sig en ”stor, svart hane” när de hälsade på oss första gången för snart 1 år sedan och det är bara att konstatera att – ja, ni fick som ni ville !

Vovvarna brydde sig inte ett dugg om att det regnade utan de sprang och busade som vanligt. Efter någon timmes promenad (med inslag av bergsklättring) packade vi upp Trangia-köket och värmde på Bullens Pilsnerkorv (japp, det blev en 2,8 till korven – annars kan man ju inte kalla det pilsnerkorv, eller hur). Det är såååå gott med mat när man är ute i ”vildmarken”.

Vi avslutade skogsturen med en kopp kaffe i vårt kök! Vovvarna tyckte också att det var skönt att komma in i värmen, bli torkade och stretchade (nja, stretchningen är väl inte så värstans kul men välbehövlig efter så mycket rejsande).

// Helena

Eftersom det regnade blev det inga foton tagna så här är ett på Fredrik och Maya istället!

Det här är min lillhusse Fredrik, vinkar Maya

…. eller är det månne dagsländor????
Vad jag menar? Jo, hur kommer det sig att folk dyker upp som svampar ur jorden när det är svamptider och sen försvinner…… i skogen, alltså?????????
Var håller alla hundägare (och annat löst folk, för den delen) till under våren, sommaren och vintern? Jag går i skogen varje dag mellan 1 ½ och 2 timmar och träffar nästan aldrig på annat än svampplockare. Är svenskarna så tokiga i svamp? Hur är det med lingon, blåbär och slånbär (världens godaste saft blir det av slånbär)?

Jag tror att många skulle må mycket bättre om de ibland tog sig tid att uppleva naturen. Jag är övertygad om att den har en läkande och lugnande kraft som så väl behövs som motvikt till det stressade samhälle vi lever i. Jag har full förståelse om man inte hinner ut i skogen så här års – det blir ju mörkt så fort.

Fast om jag ska vara egoistisk är det skönt för mig och hundarna att vi får vara själva i vårt ”vardagsrum”. Vi hittar på saker under våra vandringar, som t ex söka godis i träd, stanna kvar och vänta medan matte går iväg och därefter på kommando rusa ifatt, hoppa upp på stenar, balansera på kullfallna trädstammar, hämta pinne, söka godis på marken, söka gömda personer och leksaker. Ja, i princip, är det mattes fantasi som sätter gränserna. Ibland tar vi oss också tid att sätta oss ner och bara njuta av alla dofter och ljud (fågelkvitter, vindens susande i trädkronorna och när snön smälter på våren).

// Helena

Här är några bilder från dagens skogstur

Maya älskar att bära på pinnar i skogen!

Godissök!

Så här härligt väder var det i dag (om än lite blåsigt)

Se så högt upp vi är!

Jag har varit i Göteborg igen (egentligen Mölndal, där kurslokalen är) på min hundfysioterapeututbildning. Det började med att tåget (X2000) stannade ca 10 minuter efter avgången från Stockholms central. Tydligen var det ”signalfel”. Vi blev stående i 1 ½ timme!!!!!!!! När vi väl började rulla igen fick tåget åka med reducerad hastighet och stanna vid varje rödljus. Det var fel på signalerna en låååång sträcka. Efter Södertälje Syd var det ”fritt fram” MEN då hade vi saktgående tåg framför oss, så vi kunde inte åka snabbt i alla fall. Väl framme i Göteborg var tåget 3 timmar försenat . Eftersom jag skulle vidare till Mölndal och redan var försenad till kursen var det bara att slänga sig i en taxi. Puh, vilken pärs.

Ja, ja inte mycket att göra åt, tänkte jag. Hemfärden skulle i alla fall bli bättre, kunde ju inte ha samma otur igen…..lååång näsa till mig. I Töreboda blev vi stående pga att tåget inte fick ström. Batterierna tog slut och det blev kolsvart i vagnarna (det var igår kväll). Som tur var stod vi vid perrongen. Det tog 2 timmar innan det kom ett annat tåg som vi fick kliva på. Är oturen slut???? NÄÄÄÄÄ. I Katrineholm måste det nya tåget stängas av pga att 2 motorer stannat. Inte förrän klockan var 01:30 låg jag i min säng – 3 timmar senare än beräknat.

Kan man ha mer otur än så??????

// Helena

Jag vill gärna dela med mig av de fina omdömena som A-kullevalparna fick när vi var på inofficiell utställning i Uppsala den 5 oktober. Amazing Selma’s Afrodite Mermaid (Ditte) kunde inte komma men alla andra valparnas kritiker kan du läsa i den bifogade filen.

Domare var Martin Johansson.

// Helena

I år är det ett sånt där förb….at ekollonår. Det är 2 år sedan sist. Till saken hör att en av grannarna har ENORMA ekar på sin tomt MEN grenarna hänger över på vår sida .
Så vem är det som får ta hand om dom där förb….ade ekollonen?????? Jo, precis, VI……
Vi har frågat grannen flera gånger om dom inte skulle kunna ta ner, åtminstone, grenarna som hänger över på vår sida (dessutom låter det som om någon skjuter med kulspruta när det ”regnar” ekollon på den andra grannens garagetak som är gjort av plåt). Nä, grannen har ingen lust att ta ner ekarna .

För 2 år sedan käkade Selma och Alice ekollon som om det vore jordnötter…. Dom har ingen aning om att ekollon är giftiga för hundar. Det året krattade jag, för glatta livet, upp bergis flera ton och körde iväg till renhållningen – det var INTE särskilt roligt.

I år har jag haft en annan strategi – visst var det jag som fick kratta upp dom förb…ade ekollonen MEN i år fick grannen tillbaka dom. Ha, jag tippade helt enkelt ut lövkorg på lövkorg på lövkorg fyllda med ekollon på andra sidan staketet . Om dom inte vill ta ner ekarna får dom även behålla ”frukterna” – smart va?! Grannsämja? Ja, vi får väl höra om dom säger något om eller när dom hittar högen. Grannen på andra sidan har äppelträd som hänger över på vår sida men dom plockar upp sina äpplen från vår tomt!

Nog med ekollonprat. Idag hade vi en trevlig skogspromenad med halva ”Bröderna Bus” – Beppe och hans matte Maria hängde med. Det var betydligt lugnare, de har lite dåligt inflytande på varandra de där bröderna. Beppe och Maya lekte och busade. Selma och Alice var med på ett hörn lite då och då. Dessutom tog både Beppe och Maya sig ett dopp i sjön – dom behövde nog svalka av sig efter allt springande. Här kommer några foton som Maria tog.

// Helena

Hoppsan, vad har hänt med Beppes huvud???

Så där ja, nu blev det lite bättre!

Även Beppe har förstått det där med ”godisstenar”!

Jag blir såååå trött på mig själv ibland…. jaså, varför då?
Jo, vi har världens bästa vakthundar men det förstår inte min hjärna….

Det jag ska berätta hände för en vecka sedan, tidigt på söndagsmorgonen innan vi steg upp för att ge oss iväg till Uppsala på utställning:

Kl 05:30 for Selma, Alice och Maya skällande ut i hallen från vårt sovrum. I halvsovande tillstånd hojtar både Peter och jag: Tyyyst!
Hundarna dröjer sig ”muffande” kvar en stund i hallen innan dom kommer in och lägger sig i vårt sovrum igen.
När vi vaknar säger Peter att han hört ytterdörren slå igen samtidigt som hundarna skällde. Vi tror att det är Fredriks flickvän som av någon anledning gått tidigt men när vi tittar i hallen finns hennes skor och jacka kvar. Ytterdörren är olåst, vi har ”alltid” dörren låst men tydligen har vi slarvat med det.
Eftersom utställningen ska vara i ett ridhus och Peter är allergisk har han kvällen innan lagt sin allergimedicin (inhalator och ögondroppar) i ett mobiltelefonfodral på bänken i hallen. Hur vi än letar kan vi inte hitta fodralet – någon har varit inne hos oss och tagit det som han/hon trodde var av värde innan hundarna skrämde iväg personen.

Jag skulle velat se minen på personen som tror sig fått med en mobiltelefon och så är det bara medicin i fodralet – lång näsa, eller hur!

Vad lära sig av detta? Håll alltid ytterdörren låst (även om du har hundar) och bli aldrig sur om hundarna skäller, speciellt inte på natten, utan uppskatta att dom har bättre hörsel än oss människor.

Tack, tack, tack våra älskade vakthundar !

// Helena

Du kan ju försöka ta dig obemärkt in i vårt hus där dessa 3 vakthundar bor!

På vår skogspromenad idag (springpromenad för vissa….du får snart veta mer ) följde portisbröderna Dallas och Beppe med. Ja, dom var inte ensamma, förstås…. Dallas matte Madde var också med.

Jag har aldrig träffat Dallas förr så det var väääldigt spännande men samtidigt liiite läskigt. Du förstår, det är STORA killar! Dom är precis på dagen 1 år äldre än jag är. Dom är jättebusiga och dom tror nog att det är ”tokrus” som gäller i skogen för dom sprang och sprang och sprang (jag tycker själv att jag är duktig på att springa men här låg jag rejält i lä). Mamma och moster tycker att dom är ganska jobbiga men jag tyckte dom var roliga fast inte när dom jagade lilla mig. Jag satte svansen mellan benen och rusade till stormatte och lillmatte med jämna mellanrum.

Dallas och Beppe berättade för mig att min mamma och moster inte är några ”riktiga” portisar eftersom dom inte badar i allt vatten dom ser – det gör däremot Dallas och Beppe. Men jag litar nog mer på mamma och moster så jag lät bli att hoppa i alla vattenpölarna. Det var kallt när vi var ute (det var i alla fall något konstigt kallt och vitt på grässtråna) och jag var rädd för att jag skulle få ont i svansen som moster Selma hade för några dagar sen. Som tur är mår mosters svans bra nu !

// Maya

Här är i alla fall alla vovvarna stilla en liten stund. Det ser nästan ut som om vi har badat hela gänget men det är bara Dallas (sitter lite bakom) och Beppe som delat med sig av vattnet genom att skaka av sig det på oss andra .

Jag förstår inte vad 2-bentingarna menar…..”Idag är det ett riktigt hundväder” säger dom ibland.

Hundväder…smack..hundväder..smack…hundväder….smack. Jag smakar på ordet flera gånger och förstår fortfarande inte….jag tycker absolut inte det är ”hundväder” när mina människor säger att det är det. Jag tycker INTE om regn och blåst .

Vet ni vad? Jag har en kompis (vi kan kalla den hunden för Ludde!). Ludde tycker inte heller om ”hundväder”. Luddes matte får inte ut Ludde ens för att kissa när det är ”hundväder”. Förstår ni vad jag menar? Vi hundar tycker inte det är sånt väder som ska kallas för hundväder. Jag tror Luddes matte ”hotar” med att ringa till ”elaka Barbro” om inte Ludde går ut och kissar när det regnar. Jaha, du vet inte vem ”elaka Barbro” är? Hon är på TV ibland säger min matte men vi tittar aldrig på det programmet för min matte säger att hon inte gillar ”elaka Barbros” metoder.

Ibland när det är ”hundväder” blir jag kall om min svans. Det var som i söndags. Först var vi på utställning i Uppsala (har du läst om det i bloggen?) och då blev jag så blöt så blöt. Dessutom var det ganska kallt i ridhuset. När vi kom hem hade vi ju inte fått någon promenad så 2-bentingarna tog med oss ut i skogen. Det regnade fortfarande. Trots att människorna torkade mig med handduk och fönade mig fick jag ont i svansen – det kallas för vattensvans. Det gör ont och jag kan inte vifta på svansen, jag kan liksom inte styra den alls .

Nä, för mig är ”hundväder” när solen skiner och det är varmt och skönt !

// Selma

P.S. Så här såg det ut när jag hade vattensvans. D.S.

Jag nästan spricker av stolhet ! 6 av ”våra” valpar (som inte är så små längre, som ni vet) har varit på inofficiell utställning i Uppsala och det gick så bra. Trots att alla, utom Sofia och jag, var nybörjare var alla superduperduktiga (4- och 2-bentingar).

Kanske bäst att börja från början: När vi kom till Uppsala vräkte regnet ner och inte hade vi varit förutseende nog att ta med regnkläder till varken vovvarna eller oss (”Det regnade ju inte när vi lämnade Nynäshamn”…. hur korkad får man vara???? Kolla vädernyheterna nästan gång, kanske!!!!). Vi blev visade till en parkering som låg lååångt från utställningsplatsen (Jälla ridhus). Dessutom var det inte skyltat så vi irrade bort oss en bra bit, tillsammans med andra utställare, innan vi hittade rätt. Ni kan tro att vi, hundar som människor, var rejält blöta när vi väl kom fram….. hundarna som var så snygga imorse .

Först ut var hanarna: Amazing Selma’s African Masaj (Vincent), Amazing Selma’s Akilles Minos (Akilles), Amazing Selma’s American Mohawk (Figo) och Amazing Selma’s Arabian Milton (Milton). Alla grabbarna fick superfin kritik och placeringen blev:
1:a med Hp Vincent
2:a med Hp Milton
3:a Akilles
4:a Figo

Därefter tikarna: Amazing Selma’s Aztekian Maya (Maya) och Amazing Selma’s Azumi Maori (Zumi). Även tjejerna fick superfin kritik och placeringen blev:
1:a med Hp Maya
2:a med Hp Zumi

Vincent blev BIR (bäst i rasen) och Maya blev BIM (bäst i motsatt kön) !!!!!

Vi ställde även Selma och Alice och där blev, äntligen, Alice placerad 1:a med Hp och Selma kom 2:a med Hp. Eftersom inga hanar deltog i öppen klass blev Alice även BIR, hurra, hurra, hurra!!!!!!

Sofia, du är skiiiiitduktig på att visa våra ”tjejer”… med Maya är det bara att gå ut hårt och öka!!!!!!

Tack alla underbara ägare till Alice-barnen, gissar att era vovvar sover sött efter dagens evenemang…..

// Helena

P.S. Vi väntade inte på BIS-finalen för vi var så nöjda och glada med dagen så vi ”gav upp”. D.S.

(Jättesvårt att få bra bildkvalité inomhus.)

Hanhundarna inne i ringen!

Vincent och jag i ringen.

Annika (i röd tröja) med Figo och Mimmi med Milton

Anna med Akilles

Lillan med Zumi

Titta vilka fina rosetter! Vincent BIR-valp och Maya BIM-valp.

Alice BIR !

Maya BIM-valp (synd att det är så svårt att fota en svart hund).

Jaha, det verkar som om Maya är på väg in i tonåren . Den lilla valpen som alltid varit så duktig på att lyssna och komma så fort vi ropat har uppenbarligen begåvats med ”knäck i lurarna” lite då och då….suck och stön. I och för sig är hon fortfarande jätteduktig på att hålla sig i närheten av oss hela tiden på våra skogspromenader men hon dröjer lite längre med att komma när vi kallar henne till oss och hon är inte alltid koncentrerad på oss utan kan mycket väl rikta uppmärksamheten åt ett helt annat håll.

Nu väntar en tid då vi får uppbåda mycket kraft för att inte bli alltför irriterade på henne när hon inte gör som vi säger….känns det igen ni som har haft tonårsbarn?!?! Hur är det man säger? Med en fast men vänlig hand styra tonåringen in på rätt bana, eller?

Fördelen med hundar är att tonårstiden går över fort och efteråt har man en ännu härligare hund som lyssnat och lärt under tiden som vi trott att inget vettigt fastnat i hjärnan på den .

Nu väntar shamponering, föning och kamning inför morgondagens utställning i Uppsala.

// Helena

P.S. Här är några bilder från dagens skogspromenad. D.S.

Vill ni se våra vita tänder?

Sötnosen Maya som har lite knäck i lurarna ibland

Mums, ett godisträd!

Fick ett sms från en kompis för några dagar sedan. Måste bara få delge er andra meddelandet (namnen är utbytta):

”Hej! Kalle, jag och Ludde (hunden) var i skogen vid en ”sportstuga” och åt matsäck. Då fick vi höra en vargflock yla!!!”

Jag svarade: ”Men fy, vad gjorde ni då?”

Svaret blev: ”Vi lyssnade, fikade klart, gick till bilen men aktade oss för huggormen som vi såg på stigen. Vi hade redan åkt från vårat lingonställe pga ett björnvrål bakom ett rissnår bredvid där jag var! Jag hade lätt tagit OS-medalj om grenen ”100 meter i skogen över stock och sten” fanns med!
P.S. Såg en ekorre på vägen hem”

Snacka om safaritur, säger jag. Så äventyrlig skogspromenad fick vi inte idag även om Peter, Sofia, jag och vovvarna ”släpade” med Akilles, husse Micke och matte Anna på en tur över stock och sten, genom snår och tät granskog, med inslag av bergsklättring och sumpmarkstraskning. Hundarna tar sig med lätthet fram överallt…. det är värre för oss med 2 ben….men Micke och Anna ”stretade på” och det verkade som de tyckte det var okey. Vi får väl se om de hör av sig igen och vill följa med en annan dag . Vädret var härligt och vi tog en lång fikapaus. Micke hade en påse falukorvsbitar med sig….den rackaren försökte ställa sig in hos våra hundar och jag kan bara tala om att han lyckades .

// Helena

Kom igen, nu snor vi all korv från Micke!

Anna, Micke och Akilles

Tyvärr, inte så bra bildkvalité (skyller på starkt solljus och att Peter står bakom kameran )

Vi steg upp i ”ottan” för att ge oss ut i skogen. Vid 10:00 var det dags att ge sig iväg till Gnesta bk för MH-test av Selma och därför behövde åtminstone Alice och Maya en ordentlig promenad eftersom de skulle vara hemma med Sofia.

Väl ute i skogen njöt vi av lugnet och skogsdoften. När vi gått ca 45 minuter och hade vänt tillbaka mot bilen kom en golden retrieverhane i full karriär…. han hade siktet inställt på Alice (hon är precis på väg ur löpet) …. han skulle ”sätta på” henne. Jag fick tag i hans halsband och Peter och Sofia snabbade sig därifrån med Alice, Selma och Maya. Eftersom jag kände igen hanhunden ringde jag hans husse på mobilen och talade om var vi befann oss. Därefter fick jag invänta husse och under tiden tyckte hanen att jag kunde duga som tik….det tyckte INTE jag så jag fick på ett bestämt sätt och med skarp röst tala om att jag ABSOLUT INTE tålde att han försökte rida på mig (han väger 35-40 kg och jag ca 52…).

Allt slutade väl och jag kunde sammanstråla med familjen lite längre bort. När vi precis satt oss i bilen för att åka hem ringde telefonen…. det var från Gnesta bk…..huvudpersonen för dagen, beskrivaren, hade inte dykt upp så MH-testet var inställt…..
Fy, vilken besvikelse!!!!!! Jag var så inställd och förväntansfull på att få MH-testa Selma. Nu får vi vänta tills vi får ett nytt datum och hoppas verkligen att vi inte har något annat inbokat.

Det blev alltså ändrade planer och vi begav oss ut i skogen igen tillsammans med mina föräldrar, Majvor och Claes, och brorsans barn, Ebba 9 år och Olle 7 år. Dessutom fick vi, kors i taket, med Fredrik ut i skogen! Självklart var Peter, Sofia, Selma, Alice och Maya med.
Vi plockade kantareller och pappa hade med sig ett Trangia-kök så vi kokade korv, mums! Mat smakar väl aldrig så bra som när man är ute i naturen !

Dagen slutade i alla fall bra för när vi satt och åt kvällsmiddag ringde familjen Malm (Akilles familj) och undrade om de fick följa med ut i skogen imorgon….självklart, det är jätteroligt att få sällskap!

// Helena

Fr v: Ebba, Sofia, Olle och Fredrik. Framför: busungarna Alice, Maya och Selma!

Kusinerna på svampjakt!

Godisstenar är det gott om i skogen!

Trangiaköket är tänt och vi väntar på att korvarna ska bli varma!

Mor och dotter i väntan på att vi ska äta färdigt (vi vill INTE ha hundar i maten…då kanske det blir riktiga ”hotdogs”)

Ja, nu är det inte mig och Peter jag tänker på, även om Fredrik (den 17-åriga sonen) kan tycka att vi är enormt pinsamma ibland….vilket jag inte kan förstå .

Nä, nu är det ”systrarna Juckers” jag pratar om. Det är inte så liiite pinsamt när Selma och Alice står högst upp på trappan vid ytterdörren och Selma rider på Alice eller ute i trädgården eller på skogspromenaden eller, framför allt, på koppelpromenaden genom stan och speciellt om vi stannar för att prata med någon, då bara måååste dom passa på.
Fy, för hormonstinna tikar…..Selma är skendräktig och Alice höglöper…. det är värsta tänkbara scenariot. Selma är i normala fall (utan en kropp full med hormoner) väldigt förtjust i sin syster men nu är hon helt hopplöst kär i Alice. Det är tur att det inte är så många dagar per år som det inträffar men det är fullt tillräckligt för att skapa irritation i familjen. Jag måste säga till på skarpen för att dom ska lugna ner sig för de är lika ”goda kålsupar” båda två.

Jag är övertygad om att om Selma varit människa hade hon varit med på Pridefestivalen för hon tycker helt klart mer om tjejer än killar.

// Helena

Här en bild från november -07. Trots allt är de helt underbara !

Igår var det ett ”Halleluja moment” (för att använda Kirsti Tomitas standarduttryck i Idol-samanhang) för mig (och min familj) som uppfödare.
Jaha, undrar du kanske, vad var det som var så speciellt med gårdagen???

Det var valpträff och HELA A-kullen var samlad !!!!!!!!!!!!!

Det var en helt underbar dag och det var så härligt att se alla små valpar som helt plötsligt (vart tog tiden vägen???) har blivit stora, vackra, välartade ungportisar.
Jag blir så lycklig av att titta på när 7 syskon leker och busar tillsammans. För mig var det svårt att samla tankarna och när alla åkt nästan snurrade det i huvudet på mig. Det är en sådan gläjde och tänk att jag får vara med om detta – min dröm har gått i uppfyllelse. Jag behöver inte en vacker dag sitta i gungstolen på ålderdomshemmet och ångra att jag inte vågade ta steget att förverkliga denna dröm. Det blir ju inte sämre av att alla valpar har kommit till så underbara familjer – tack till er alla!!!

Kl 12:00 började de första familjerna ”droppa in” och när alla var samlade och hundarna fått rusa av sig en stund fick respektive valpköpare presentera sig för de andra och berätta lite om sig själva och sin valp. Därefter blev det lek och bus igen när vi 2-bentingar åt smörgåstårta.
Eftersom 6 av valparna ska till Uppsala på inofficiell utställning den 5 oktober hade vi lite ringträning och efter det blev det fika – tack Mimmi för den goda morotskakan!
När alla åkt slocknade Selma, Alice och Maya och det var knappt vi fick ut dom för ”kvällskissningen” . Vi hade dessutom tur med vädret så vi slapp att få stampat jordgolv i huset.
En sak som slog mig nu var att trots att vi var 18 personer och 9 vovvar inomhus märktes det knappt. I och för sig sprang vovvarna ut och in som dom ville – men ändå.

Ja, just ja, jag måste ju berätta att det inte gick att få alla 7 syskonen att sitta still bredvid varandra så att vi kunde ta ett foto utan vi tog ett gruppfoto på oss allihop istället!

Alla bilderna från gårdagen finns i vårt galleri. Dessutom kan ni läsa mer om dagen i bloggen på Figos hemsida: http://frykberg.zoomin.se/

// Helena

Här en gruppbild på oss allihop!

Maya, Alice och Selma var helt sluuut när kvällen kom och alla gästerna åkt

Det är fascinerande att få följa en ”hundflock” (om man nu kan kalla 3 hundar för en flock?). När Alice kom till oss var ju Selma en ”liten plutt” (9 månader) så det var inte en vuxen hund som uppfostrade en valp. Nu kan vi följa de vuxnas beteende mot valpar. Jag förundras över att både Alice och Selma är så enormt toleranta mot Maya. Hon får göra i princip vad hon vill utan tillsägelse. Hon drar dom i svansarna, biter i öronen, klänger på ryggarna, tar märgben och andra godsaker från dom…. och dom säger INGENTING.

För en kort stund hade jag i tankarna att Maya kanske kommer bli en odräglig, självgod, otacksam, obstinat, ”uppkäftig” portis när hon blir vuxen för hon är väldigt självsäker och kaxig. Men i nästa sekund tänkte jag på att våld föder våld. Det måste innebära att det krävs kärleksfulla vuxna individer för att valpen ska växa upp och också bli en kärleksfull vuxen portis.

Vad är det som gör att det blir osämja i en flock? Vad är det, å andra sidan, som gör att det är harmoni och lugn i flocken? Hur påverkar vi människor flocken? Har det någon betydelse hur vi uppför oss och vilka signaler vi ger hundarna? Hur påverkas hundarna om det alltid är liv och rörelse kring dom eller om familjen de bor hos är lugna?
Ja, som sagt, det är oerhört intressant att studera beteenden. Tyvärr, är vi människor generellt sett utomordentligt dåliga på att läsa vad hundarna säger till oss och varandra. Även hundar har sina ”downperioder” när de inte känner för att hälsa på andra hundar. Förstår vi människor det då?
Hundpsykologi blir kanske nästa grej att lära mig, när jag är utbildad hundfysioterapeut. Vem vet?

Ja, nu har jag skrivit av mig en del av de tankar som dyker upp i hjärnan på mig när jag tar de dagliga skogspromenaderna tillsammans med mina ljuvliga portisar!

// Helena

Här är en flock i harmoni!
Det bästa vattnet att dricka är det som finns i diken i skogen .

Här är samma flock tillsammans med lillmatte Sofia !

På förmiddagens skogspromenad fick jag ett telefonsamtal – Zumi och hennes husse Gunnar var i Nynäshamn i ett ärende så de undrade om de fick komma förbi när vi kommit hem.
Självklart !

Maya skulle som vanligt tala om att det är hon som bestämmer i vårt hus. Zumi stod ut med att Maya skällde henne i öronen och bet henne i pälsen men det dröjde inte länge så kunde de leka på lika villkor, dvs dra varandra i svansen, ”munhuggas” (innebär att vovvarna ligger på sidan med ansiktena mot varandra och liksom biter i varandras munnar – fattade du någonting av det jag skrev??? Otroligt svårt att beskriva inser jag nu….), jaga varandra fram och tillbaka på tomten, brottas mm mm.

Sen blev det sedvanlig genomgång av ”kennelmamman” Helena: kloklippning och ryckning av öronhåret. Dessutom tillkom lite skrapning av tandsten. Man tycker inte att så unga hundar ska ha tandsten men saliven kan göra så att, speciellt de bakersta tänderna, ”drabbas”. Även om de får tugga på morötter, tuggben, grisöron eller vad det nu kan vara är det inte säkert att dom använder de bakersta tänderna till det.
Zumi var jättesnäll och tålmodig trots min ”elaka” behandling och jag fick många pussar av henne.

Åter igen – härligt att träffa ”våra” underbara valpar (som inte är så små längre )!

// Helena

Titta så fint de sitter alla 3: från vänster mamma Alice, Zumi och Maya

…och så fick Selma vara med på ett hörn också!

Gunnar tyckte att kennelmamman Helenas ”elaka” behandling skulle förevigas
(just här är det ryckning av öronhåret)….

Gårdagen började, som vanligt, med en härlig skogspromenad och tillhörande kantarellhämtning. Trots att helgen precis passerat och alla svampar borde vara borta med tanke på att ”varenda människa” i Nynäshamn är ute på svampjakt på helgerna fick vi ihop en bajspåse (!). Eftersom Sofia numera är arbetssökande hade Selma, Alice, Maya och jag sällskap av henne. Det är väldigt trevligt att få umgås med sin dotter och dessutom har hon bra ”svampögon” .

Efter lunch blev det bullbakning inför helgens valpträff – det ska bli så hiiimla kul att träffa alla valparna med familjer. Vi hoppas vädergudarna är med oss för om det blir regn kommer vårt hem att förändras. Gissar på att det kommer se ut som om vi har ”stampat jordgolv” efteråt, men vad gör väl det?????? Vi äger faktiskt både dammsugare och golvmopp. Det finns inget härligare än att se ett gäng portisar tillsammans.
Jag har även en vision om att vi ska kunna få hela A-kullen att sitta bredvid varandra så att vi kan ta ett gruppfoto….hur tror du det går? Ja, om du läser bloggen nästa vecka får du veta!

När bullbaket var klart gick jag ut på tomten och tränade lydnad med alla vovvarna (det är här rubriken kommer in!). Jag önskar jag vore en bläckfisk med minst 3 huvuden vid dessa tillfällen. Men det är en häftig känsla när jag kan få 2 av hundarna att sitta still medan den 3:e utför en uppgift (även om det bara är t ex att ”snurra runt”). Jag får tänka på att Maya faktiskt inte ens är 6 månader än men hon är jätteduktig. Det lättaste är gemensam lydnadsträning, t ex inkallning, dvs alla 3 sitter kvar medan jag går iväg och på kommandot ”Här” kommer dom springande till mig och (förhoppningsvis) sätter sig bredvid mig. Maya har liiite svårt för det för hon tycker det är så kul så hon bara måååste dra Selma i öronen eller svansen .

Selma och Maya har verkligen funnit varandra. Maya kan få igång Selma att busa riktigt ordentligt. Just nu är inte Alice med i leken särskilt mycket – hon löper och därför är hon lite ”låg”. Lilla loppan (Maya!) tar ett ”grabbatag” om svansroten på Selma och DÅ blir det fart på Selma. Hon springer iväg som en gazell och Maya efter som ett torrt skinn. Jag fattar inte var den ungen får all energi och påhittighet ifrån – vi ääälskar henne (och Selma och Alice med såklart) !!!!

// Helena

Tyvärr, ingen bild till inlägget, armarna räckte inte till för att fota samtidigt som jag övade lydnad med alla 3….

Du har väl inte missat herr Kantarell???? Det finns massor av honom i skogen .
Vi tog inte med någon korg på dagens skogstur så hundbajspåsar fick duga.
I eftermiddag blir det kantarellsmörgås – mums!

Selma, Alice och Maya älskar när vi letar kantareller för då sprider vi ut oss (idag var det Peter och jag som var i skogen) och då ser dom som sin uppgift att hålla reda på oss. Dom springer från den ena till den andra. Ibland ger vi dom kommandot ”sök husse/matte” och då får dom givetvis en godis när dom hittar rätt person.

Vi har också försökt få dom att hitta kantareller och det har lyckats några gånger. Problemet är att Maya tror att hon ska äta upp svampen . Vi funderar på att testa klickerträning för att få henne att förstå att vi inte vill ha tuggad svamp om hon hittar nåt.

Min filosofi: En skogspromenad per dag gör själen glad !

// Helena

Alice, jag, Selma och Maya vid dagens kantarellskörd!