Det är fascinerande att få följa en ”hundflock” (om man nu kan kalla 3 hundar för en flock?). När Alice kom till oss var ju Selma en ”liten plutt” (9 månader) så det var inte en vuxen hund som uppfostrade en valp. Nu kan vi följa de vuxnas beteende mot valpar. Jag förundras över att både Alice och Selma är så enormt toleranta mot Maya. Hon får göra i princip vad hon vill utan tillsägelse. Hon drar dom i svansarna, biter i öronen, klänger på ryggarna, tar märgben och andra godsaker från dom…. och dom säger INGENTING.
För en kort stund hade jag i tankarna att Maya kanske kommer bli en odräglig, självgod, otacksam, obstinat, ”uppkäftig” portis när hon blir vuxen för hon är väldigt självsäker och kaxig. Men i nästa sekund tänkte jag på att våld föder våld. Det måste innebära att det krävs kärleksfulla vuxna individer för att valpen ska växa upp och också bli en kärleksfull vuxen portis.
Vad är det som gör att det blir osämja i en flock? Vad är det, å andra sidan, som gör att det är harmoni och lugn i flocken? Hur påverkar vi människor flocken? Har det någon betydelse hur vi uppför oss och vilka signaler vi ger hundarna? Hur påverkas hundarna om det alltid är liv och rörelse kring dom eller om familjen de bor hos är lugna?
Ja, som sagt, det är oerhört intressant att studera beteenden. Tyvärr, är vi människor generellt sett utomordentligt dåliga på att läsa vad hundarna säger till oss och varandra. Även hundar har sina ”downperioder” när de inte känner för att hälsa på andra hundar. Förstår vi människor det då?
Hundpsykologi blir kanske nästa grej att lära mig, när jag är utbildad hundfysioterapeut. Vem vet?
Ja, nu har jag skrivit av mig en del av de tankar som dyker upp i hjärnan på mig när jag tar de dagliga skogspromenaderna tillsammans med mina ljuvliga portisar!
// Helena
Här är en flock i harmoni!
Det bästa vattnet att dricka är det som finns i diken i skogen 
.
Här är samma flock tillsammans med lillmatte Sofia 
!
