Jag blir såååå trött på mig själv ibland…. jaså, varför då?
Jo, vi har världens bästa vakthundar men det förstår inte min hjärna….
Det jag ska berätta hände för en vecka sedan, tidigt på söndagsmorgonen innan vi steg upp för att ge oss iväg till Uppsala på utställning:
Kl 05:30 for Selma, Alice och Maya skällande ut i hallen från vårt sovrum. I halvsovande tillstånd hojtar både Peter och jag: Tyyyst!
Hundarna dröjer sig ”muffande” kvar en stund i hallen innan dom kommer in och lägger sig i vårt sovrum igen.
När vi vaknar säger Peter att han hört ytterdörren slå igen samtidigt som hundarna skällde. Vi tror att det är Fredriks flickvän som av någon anledning gått tidigt men när vi tittar i hallen finns hennes skor och jacka kvar. Ytterdörren är olåst, vi har ”alltid” dörren låst men tydligen har vi slarvat med det.
Eftersom utställningen ska vara i ett ridhus och Peter är allergisk har han kvällen innan lagt sin allergimedicin (inhalator och ögondroppar) i ett mobiltelefonfodral på bänken i hallen. Hur vi än letar kan vi inte hitta fodralet – någon har varit inne hos oss och tagit det som han/hon trodde var av värde innan hundarna skrämde iväg personen.
Jag skulle velat se minen på personen som tror sig fått med en mobiltelefon och så är det bara medicin i fodralet – lång näsa, eller hur!
Vad lära sig av detta? Håll alltid ytterdörren låst (även om du har hundar) och bli aldrig sur om hundarna skäller, speciellt inte på natten, utan uppskatta att dom har bättre hörsel än oss människor.
Tack, tack, tack våra älskade vakthundar !
// Helena
Du kan ju försöka ta dig obemärkt in i vårt hus där dessa 3 vakthundar bor!