Amazing Selma´s

Jodå, nog tycker jag att hon är lite lik Ronja Rövardotter…. min syster Zumi . Hon har lika härligt hårsvall och jag kan ge mig på att hon kan dra i med ett vårskrik om det skulle behövas. Att hoppa över djävulsgapet skulle nog både hon och jag våga (om vi hade hittat nåt förstås).

Hur som helst hade vi en underbart härlig dag i dag. Först tog 2-bentingarna med oss på en uppfriskande skogstur. Snön gnistrade och solen sken. Vi hade så roligt….. vi hoppade och skuttade och dessutom har Zumi också kommit på att det finns godisstenar. Vi hjälptes åt att leta upp stenarna. Vissa var jäääättehöga medan andra var lite lättare att ta sig upp på.

Mamma och moster är ju lite tråkigare. Dom går mest och strosar efter 2-bentingarna. Dom har liksom tappat farten tycker jag. Nä, tacka vet jag Zumi. Hon håller samma tempo som jag och det är härligt .

Väl hemma igen smaskade 2-bentingarna på mackor och drack kaffe medan vi stackare fick titta på. Fy så orättvist (fast vi hade förstås fått en massa godsaker i skogen).

När Zumi och hennes människor (Gunnar och Lillan) åkte somnade jag, mamma och moster i en hög på golvet.

// Maya

Titta vilka rosiga kinder (ja, inte våra utan människorna )

Vi har jobbat oss så varma så det ångar om oss!

Det här förstår ni, det är Ronja Rövardotter – min härliga syster!

Ibland går det med en farlig fart på utställningar……. ibland går det i sniiiiiigeltakt. Igår var det snigeltakten som gällde .

Vi var i god tid på utställningen i Sollentuna rackethall (ca kl 10:00). Det är alltid spännande att se vilka andra portisar som ska delta. Det var Ella och Kenzo från kennel Always-to-sea. Domare var Sjoerd Jobse. Han var vääääldigt noga när han dömde raserna. I grupp 8 var det 75 hundar anmälda och portisarna var nästan sist ut. Det tog 4 timmar innan det var vår tur…..puh, nästa gång åker vi dit senare om det är lika många hundar anmälda (och då kan man ge sig på att domaren är snabb som attan ).

Hur som helst, vi hade trevligt sällskap av Eva (kennel Always-to-sea) och familjen Lundström som äger Kenzo. Det var debut för Kenzo i utställningssammanhang. Han och husse Mikael gjorde alldeles utmärkt ifrån sig. Maya blev 1:a med hp och fick därmed möta Kenzo i konkurrensen om att bli bäst i rasen (BIR). Ett stort grattis till Kenzo som blev BIR och vi är såååå stolta att Maya blev BIM (bäst i motsatt kön).

Maya älskar att bära rosetten i munnen när hon går ut ur ringen och gårdagen var inget undantag. Hon ser så stolt ut. En stor eloge till Sofia som visade upp Maya.

Så här löd kritiken:
”Utmärkt helhet och typ. Vackert feminint huvud och uttryck. Bra bett. Stark hals och rygg. Goda vinklar fram. Bra bröstkorg och förbröst. Lite knapp i knävinkel. Rör sig med bra steg. Bär svansen korrekt. Välvisad (Helenas kommentar till det sistnämnda: )”

// Helena

Normalt sett får hundarna aldrig vara i möblerna men utställningar är undantagna. Maya stortrivdes att ligga i stolen, mellan Sofia och Christer, och kolla in alla hundarna.

Kenzo med husse Mikael.

Konstigt nog hade Maya numret före Ella. Den som numrerat hundarna kan nog inte alfabetet.

”Välvisad” stod det i kritiken!

Kenzo (Always-to-sea Atlantico Sao Vincentes) blev BIR och Maya (Amazing Selma’s Aztekian Maya) blev BIM.

Dagen började bra men slutade ännu bättre !

Efter löpningar, operationer, sårläkningar, tratt-tider mm fick vi äntligen ”ändan ur vagnen” och hörde om Beppe och matte Maria ville följa med på en skogstur. Det blev fullt ös i skogen. Beppe och Maya for runt som torra skinn medan Selma och Alice höll sig lite lugnare. Det var 3 nöjda och trötta (speciellt Maya ) vovvar som somnade sött när vi kom hem.

(Här en bild från promenaden…. bättre kunde den varit…. men, men)

På eftermiddagen ringde telefonen och familjen Malm (Akilles familj) ville komma och fika på kvällen – superkul, tyckte vi.
Vilken överraskning när de anlände med en ursnygg Akilles i ny kostym….. han var nämligen portisklippt!!!!!!!!
Hela familjen Ekström blev nästan rörda till tårar….. vilken fräsching !
Akilles är en riktig charmör så se upp alla portisbrudar när ni träffar honom nästa gång.

// Helena med flock

(Det här är inte SnyggErik….. nä, det är SnyggAkilles!)

(Syskonen Akilles och Maya poserar glatt tillsammans)

Maya funderar:

Åh, jag kan inte riktigt bestämma mig………..
Jag menar: Jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor…….
Först var det solklart att jag skulle bli Fladdermus men nu är jag osäker. Kanske vill jag söka rollen som Lilla My om nu någon teater sätter upp Mumintrollen.
Mina mattar säger att dom tycker att jag ska bli en svamp……..
Dom kallar det Champinjon…… eller så hette det Champion…… mig kvittar det men att jobba som svamp verkar inte jättespännande. I höstas plockade människorna svamp varje gång vi var i skogen. Sen stekte dom svampen och därefter åt dom upp den. Hu, det verkar jätteläskigt. Tänk om nån får för sig att plocka mig. Resten vågar jag inte ens tänka på .

Nä, bäst är nog om jag väljer mellan att bli:

Lilla My:

eller en groda!

eller vad sägs om: Pinnarnas räddare i nöden?

(Den stackaren låg i skogen i morse och ropade på mig. Han var ingen snygging, spretig och krokig, men självklart fick han hänga med).

Annars kanske jag kan bli brandmannahund? Husse får ju inte alltid hänga med ut i skogen eftersom han kanske måste jobba. Jo, det händer lite då och då att det tjuter högt i huset och då måste husse ge sig iväg i världens fart – det är jättebråttom då. Jag brukar springa med honom till dörren och hoppas på att få följa med men hittills har jag fått stanna hemma. Men om jag blev brandmannahund skulle jag få följa med. Idag var husse ledig och då passade matte på att ta en bild på honom tillsammans med oss.

Imorse hörde veterinären Jenny, Haninge Djurklinik, av sig och berättade att Selmas knölar inte var cancer utan orsakade av en infektion….. puh, vilken lättnad !
Det var ett underbart härligt besked att få. Det innebär att Selma inte behöver opereras en gång till och att ”tratt-tiden” snart är över.

// En glad Helena

Här är en bild på Selma, sommaren 2007, när hon håller koll på Sofia och Fredrik som badar. Hm, hennes frisyr liknar Brolles, eller hur ?

sa Selma till mig imorse…..
Ja, jag tycker det är lite orättvist……
Selma fick ett snyggt, rött armband idag. Förut har hon haft vita och blåa armband och då har jag inte varit så avundsjuk. Men jag tycker att rött är så vackert och jag tycker att jag passar så bra i det. Jag funderar på om jag ska ”låna” armbandet någon dag .

Matte säger att Selma får ha snygga armband på sig dom stunder hon inte har tratten runt halsen, t ex när vi ska gå ut och gå.

Kanske vill jag inte ha armband i alla fall….. inte om det innebär att jag måste ha tratt….. det verkar vara så himla jobbigt….. speciellt när man ska sova eller springa upp och ner i trappan. Inte får Selma leka med oss heller för då kan såret på armen gå upp. Det är ett himla dumt ställe att ha sår på för så fort Selma böjer handleden (vilket hon gör varje gång hon tar ett steg) finns risk att såret går upp. Dom andra såren (på svansroten, ryggen och i läppen) har läkt jättefint.

Hopp och hej, leverpastej (oj, mums, det lät gott….. vad hungrig jag blev )!!

// Maya

Visst ser Selma lite mallig ut med sitt röda armband? Jag har i alla fall en rosa/lila tofs och mamma Alice en orange (men dom syns inte på bilden).

Min lillhusse Fredrik tycker i alla fall att jag är jättegullig !

Ja, det är verkligen en bra beskrivning av en portugisisk vattenhund (åtminstone våra).

Vi har, i princip, alltid en hund på fötterna när vi sitter och äter, lagar mat, sitter vid datan, t om på toaletten (ja, jag vet att tjejerna redan avslöjat det ).

Den stående frågan när man glömt ställa fram något på matbordet är:
”Är det någon som INTE har en hund på fötterna?”
Förhoppningsvis svarar någon ”Ja” för då får den personen hämta det som saknas. Vi har inte hjärta att flytta på hundarna om det inte är absolut nödvändigt. Därför ser vi ut som ormmänniskor om vi måste ”lätta på rumpan”. Man försöker ta sig upp från stolen utan att flytta på den och sedan när man ska sätta sig igen är det samma procedur fast i omvänd ordning.
Hängde du med?

”Hundmänniskor” verkar inte vara riktigt kloka…….
Nä, jag vet, men vi är LYCKLIGA tillsammans med Selma, Alice och Maya !

// Helena

Nä, matte brukar alltid säga att vi är ”fothundar”………..
Vi vill helst ligga på fötterna på människorna – vi vill ju vara där dom är. Det spelar ingen roll hur trångt det är, vi får alltid plats.

Ni skulle se hur människorna ålar och krålar för att ta sig upp från köksbordet när vi har parkerat oss under bordet – det är faktiskt riktigt roligt att se. Dom vill inte störa oss så därför ser dom ut som ormmänniskor.

En annan syn är när matte sitter på ”lilla” toaletten som är så liten att hon nästan får backa in. Vi tycker det är sååå mysigt så hela gänget brukar klämma ihop sig på golvet på mattes fötter, hi, hi, hi……
Matte vill inte visa en bild på hur det ser ut….. Konstigt, va ?!?!
Nä, ni får istället se hur det ser ut i köket när det är matlagning på G!

// Alice, Maya och Selma (som mår bra trots operationssår)

Tack Haninge Djurklinik för er proffsighet och mänsklighet!

Igår opererade Selma bort ett antal knölar på kroppen. Tyvärr, gick det inte att ta alla knölarna i läppen för det hade blivit ett stort sår och därefter ett fult ärr. 1 knöl togs bort för att skickas på analys…. kanske är det något ofarligt som går att medicinera. Dessutom har Selma haft knölar på höger handled, 1 knöl på svansen och 1 på ryggen. Även dessa är skickade för analys.

Vi var med när Selma fick lugnande medel så när de bar iväg med henne till operationsrummet sov hon djupt och märkte inte att vi inte följde med. Efter 1 timme (som vi tillbringade på Bauhaus… Peters älsklingsaffär…..) åkte vi tillbaka till djurkliniken.

Sköterskan Helena (min namne) meddelade att operationen gått bra och att vi skulle få träffa Selma om en stund. Det dröjde inte länge så kom Selma ”utsnubblande” till oss. Det visade sig att så fort de stoppat in Selma i en bur efter operationen hade hon satt sig upp. Sköterskan Helena var förvånad över att Selma vaknat till så fort och därför tog hon med sig Selma till oss. Vi fick låna ett rum och så fort jag satt mig ner på golvet slocknade Selma i min famn och sov djupt en lång, lång stund. Hon ville uppenbarligen INTE vara själv och det behövde hon inte heller.
Vi är, som sagt, väldigt tacksamma att vi fick vara med när Selma började vakna så att hon kände sig trygg.

Under hemfärden funderade vi på bästa sättet att separera Selma från Alice och Maya. Tänk om Maya skulle välkomna henne på sitt vanliga sätt? Dvs hoppa och skutta och bita Selma i läppen. Vi hade inte alls behövt oroa oss. Både Alice och Maya var såååå snälla och nosade försiktigt på Selma.

Och så var det det här med ”parabolen”. Fy för den lede, sa Selma. Vad gör ni med mig? Jag ser ut som en fåntratt och inte kan jag röra mig som jag vill. När kvällen kom åkte i alla fall tratten på. Vi ”placerade” Selma i sin säng och gick och la oss. Det dröjde inte lång tid innan jag hörde tassande steg. Parabolen (och Selma) fastnade mellan väggen och min sängsida. Jag insåg att det inte skulle bli en lugn natt så därför valde jag att lägga mig på en madrass på golvet så att jag skulle kunna vara så nära Selma som möjligt. ”Fåntratten” togs bort och istället hade jag en hand på henne så att jag kunde känna om hon försökte klia sig eller om hon steg upp. 5 gånger var vi ute under natten så idag är jag rätt ”slak”.

När jag åkte ut i skogen imorse med Alice och Maya var Sofia hemma hos Selma. Selma tittade längtansfullt på oss när vi gav oss iväg och då skar det i hjärtat på mig. Jag vet att hon inte skulle orkat följa med men skogen är ju bland det bästa Selma vet. Det ska bli skönt när stygnen är borta och hon kan hänga med som vanligt igen.

// Helena

Titta, suckar Selma, jag ser ju inte klok ut. Jag får in huuuur många TV-kanaler som helst med den här parabolen.

Hör du också röster ibland?
Det gör jag (ganska ofta måste jag få lov att säga)!
Ibland är det sorgsna röster som säger: Snälla Maya, kom och hämta mig…… ta med mig hem…. snälla, Maya!
Ibland är det glada röster: Hejsan, hoppsan! Ska vi hitta på nåt kul ihop?

Jag kan inte låta dom stackarna vara ensamma så självklart tar jag dom med mig. Vissa gånger blir det svårt för då är det flera som ropar samtidigt – då blir jag lite kluven. Ska jag ta med mig den lilla krokiga eller den tjocka feta?

Du undrar vilka jag menar?

Pinnarna i skogen, så klart !

// Maya, pinnarnas ”räddare i nöden”

Här är det Långa Slanka som får hänga med!

…. är inte alltid en dans på rosor. Hm, det uttrycket har jag funderat på länge…. vem vill egentligen dansa på rosor? Dom kan ju vara oerhört taggiga. (Om man sa: ”Livet är inte alltid en dans på rosenblad” hade jag förstått det bättre).
Nä, jag vill nog hellre dansa genom livet på skön, grön mossa.

Kanske är det så att för att uppskatta det underbara, härliga som finns i våra liv måste det till lite tråkigheter ibland. En del drabbas värre än andra. Vi tillhör ”andra”. Allt flyter, liksom, på och vi njuter av vårt liv.

Det som får mig att skriva det här är att Selma ska opereras på onsdag (21/1). I slutet på sommaren hade hon en knöl i underläppen. Den växte och vi blev givetvis oroliga. En tid bokades för operation men dagarna innan det var dags hade knölen minskat avsevärt i storlek – skönt, det var nog bara en infektion, tänkte vi. Maya var ju ung och hade ganska vassa tänder så det var nog hon som lyckats sätta en tand i Selmas läpp.

Dagarna före jul upptäckte vi att nu var det flera små knölar i Selmas underläpp. Kanske skulle de försvinna av sig själva? Men nej, de har blivit fler och fler och fler. Vi vill helst inte operera henne för ”ett ingrepp är alltid ett ingrepp” och Selma är en känslig individ. Men vi vågar inte låta det vara. Nu håller vi tummarna för att det är någonting ofarligt.

// Helena

Här ser man att höger underläpp buktar ut på Selma. Men visst är hon vacker?!?!

Underbara Alice i januarisolen!

Hakuna matata – inga bekymmer! Så ser Mayas liv ut – alltid så glad och positiv.

Här har Maya och Sofia precis spårat rätt på Alice, Selma och mig (gårdagens spårövning).

Vad väljer du? En dans på skön, grön mossa (som den här) eller en dans på taggiga rosor?

Ja, jag säger då det…..

Den där lilla loppan (som numera har vuxit ikapp Selma) är en skön liten gynnare. Hon hittar på saker mest hela tiden. Ibland undrar man var hon får allt ifrån. Det kan inte vara från mig tänker jag, det måste komma från pappa Agge…..
Nog för att jag hade lite bus och hyss för mig när jag var liten men den här ungen har ju alltid något på gång. Hussarna och mattarna i flocken skrattar bara och tycker att hon är rolig. Visserligen brukar jag också le lite i smyg för jag måste ju säga att: tråkigt tillsammans med Maya…. det har man inte !

Det syns tydligt på henne när hon har nåt hyss för sig för då fjantar hon runt, svänger på rumpan, viftar eeextramycket på svansen OCH grymtar som en gris samtidigt som hon ser totalt oskyldig ut .

Här om dagen kom hon ut från lillmattes rum med en chipspåse i munnen. Hon svansade runt och visade upp sitt byte medan hon tydligt talade om att den här får jag iiiinte ha. En annan dag ”kastade” hon ner ett märgben för källartrappen och det dånade i hela huset. Hon var nog mycket nöjd med resultatet eftersom benet trillade hela vägen ner. På nätterna lämnar hon presenter till människorna. Hon lägger ett gammalt märgben i nacken på dom eller vid fotänden.
Om jag ligger och tuggar på ett ben och lilla loppan har ätit upp sitt ligger hon bredvid mig och ser så där oskyldig ut. Om jag då råkar lägga benet framför mig och titta åt ett annat håll kryper hon obemärkt fram och norpar det för mig. Då tänker jag: Ja ja, lilla vän. Ta benet för du behöver det säkert bättre än jag.

Visserligen kommer jag ihåg en episod som hände när jag var yngre:
Eftersom jag (fortfarande) är barnsligt förtjust i allt som luktar gott (t ex smink) kunde jag inte låta bli att ”låna” lillmattes foundation. Det var en tjusig liten glasflaska med en metallkork. Lillmatte sprang runt och anklagade matte och husse att dom hade tagit lillmattes ”luktagottflaska”. Hon visste inte att jag bara lånat den en stund. Det var lite kruxigt att få upp den förbenade korken. Jag bet och bet. Till slut kom jag åt lite av innehållet.
Tyvärr, hade jag ingen spegel att titta i för när jag kom ut i köket blev jag avslöjad. Matte sa: Men vad har Alice på nosen? Hon är alldeles beige……

// Alice

Här övar Maya på sin roll som ”Maya med blåa mulen” (hon blev så enormt avundsjuk när hon fick se en bild av när Selma övade sig på att vara ”Rudolf med röda mulen”). Visserligen hade hon lite problem att se nåt men hon övade och övade och övade.

Så här såg Selma ut i september -08 när hon övade inför julspelen.

Jag överdrev nog lite….. Det är inte alltid bus och hyss. Lilla loppan trivs alldeles utmärkt att ligga och mysa tillsammans med mig och Selma.

Ordningen är återställd …… jag behöver inte flytta!
Förresten tror jag inte att jag skulle trivas om jag inte fick ha Alice och Maya hos mig – jag äääälskar dom (speciellt när dom löper ). Nä, om jag ska vara helt ärlig hade jag nog inte velat vara utan MINA människor heller.
Mina 2-bentingar har äntligen fattat att det inte är grabbar jag kollar efter när jag löper – jag gillar nämligen tjejer. Rocky hade kunnat uppvakta mig hur mycket som helst jag hade ändå aldrig låtit mig lockas in i några dumheter.

Hur som helst, skönt att vi äntligen får springa lösa i skogen igen även om det dröjer några dagar till innan vi kan träffa våra killkompisar (men som ni förstår är DET inte ett problem för mig ). I helgen var det massa 2-bentingar som for fram PÅ VATTNET på sjöarna som finns i skogarna vi brukar besöka. Dom hade konstiga saker på fötterna. Det verkade inte som om dom sprang utan dom, liksom, flöt fram (matte och husse kallade det för skridskor?????).

Idag fick vi ha skogen helt för oss själva för nu är det blött på sjöarna även om det inte går att dricka vatten i alla fall – konstigt (matte förtydligar: det har töat så nu är det blött ovanpå den ca 10 cm tjocka isen).

Tjolahopp, tjolahej…. tack för mig!

// Selma

P.S. Alice och Maya hälsar att dom skulle aaaaldrig låta mig flytta, så det så! D.S.

Vad vore vi utan varandra? Ingenting!
Vi drömmer oss tillbaka till sommaren -08 när vi var på Gotland. Snart kommer en ny sommar med salta bad och bus på klipporna!

…. vad var det jag sa, Selma?
Man kan inte vara nog försiktig!

Igår när Peter, jag och vovvarna gick i skogen kom det plötsligt en hanhund springande. Ingen husse eller matte syntes till men nog kände jag igen den busiga vovven som hade smitit – det var en blandraskille vid namn Rocky. Jag tror han är en blandning mellan golden retriever och schäfer, så det är ingen liten grabb. Han var överlycklig att han äntligen hittat de höglöpande tikarna .
Lagom glada var vi .

Jag fick snabbt av kopplet från Selmas halsband. Jag gjorde en ”snara” av kopplet som jag satte runt Rockys hals (han hade nämligen inte något halsband på sig).
Som tur var hade vi både flexikoppel och vanliga läderkoppel med oss så när vi äntligen hade Rocky under uppsikt kunde vi plocka upp ett annat koppel till Selma ur ryggsäcken. Peter gick iväg med Selma, Alice och Maya för att inte Rocky skulle frestas ännu mer. Jag funderade en stund på vad jag skulle göra med den kärlekskranka grabben eftersom jag fortfarande inte såg till ägaren. Som tur var behövde jag inte vänta jättelänge innan en kille med ett tomt koppel (och halsband) kom springande. Så fort bildörren hade öppnats hade Rocky lagt benen på ryggen och spårat upp oss. Hussen hade inte en chans att hinna få på kopplet……

Jag är glad att jag hade Peter med mig för annars hade jag fått det ”körigt” med att hålla bort 2 höglöpande tikar (och 1 ickelöpande tik) från en kärlekskrank hanhund.

Jag är inte arg på hanhundsägaren för jag vet hur stor driften kan vara men det blir helt klart ett orosmoment för mig att vistas i skogen under tjejernas löpperioder. Skogen är, trots allt, vårt vardagsrum som vi besöker varje dag – något vi inte vill vara utan.

// Helena

P.S. Numera ligger det ett extra koppel och halsband i ryggsäcken om vi får ”oväntat besök”. D.S.

Hjälp, där kommer Rocky…….

(Skämt åsido, fotot är taget vid ett helt annat tillfälle – jag hade inte en tanke på att plocka fram en kamera igår ).

Nä, nu får det vara nog……. jag blir nog tvungen att flytta…….det har blivit oordning i flocken…..jag förståååår inte vad som hänt med matte…….

Jaha, du undrar förstås varför jag vill flytta…..
Jo, vi har inte varit i skogen på 2 hela dagar!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag tror att matte har fått fnatt, hur KAN hon bara låta bli att ta med oss till skogen?????
Kan du förstå det???? Det kan inte jag!!!!!

Matte skyller på att jag och Maya höglöper och att hon inte vill möta en kärlekskrank hanhund som kanske kommer ”löpandes” till oss. Men herreguuud, som om det skulle vara så farligt då???? Jag skulle inte ha något emot att träffa en snygging (tja, en halvsnygging skulle nog också duga, tror jag ). Jag har pratat lite om det där med Maya men hon fattar nog inte riktigt vad det är jag pratar om.

Nä, ska det vara många dagars koppelpromenad DÅ FLYTTAR JAG (tror jag, men kanske är det inte bättre hos någon annan?)!!!!!!!!!!!!!!!!!!

// Selma

Ja, titta matte, jag har redan börjat packa väskan, bara så du vet!

Ooooh, vilken rolig kväll det var igår!
När det blivit mörkt ute hände det saker, vill jag lova. Det sprakade och knastrade och small .
Vadå????
Skotträdd?
Nä, vad är det?
Jag och mamma och moster var ute på tomten och lekte. Med jämna mellanrum såg vi vackra färger på himlen. Sen kom det ett ”pang” eller ”psssshhhh” eller ”ooiiiiihhhh….poff!”. Det var kul tyckte jag . Men det var inte från oss smällarna och ljuden kom, för matte säger att hon inte vill att vi ska smälla smällare. Det finns så många hundar och andra djur som är rädda när det låter högt – jag tycker JÄTTESYND om dom . En av våra kompisar är jätterädd och det är INTE roligt.

Vi hade trevligt sällskap också – det var flera mellanmänniskor hemma hos oss. Mellanmänniskor är såna där som inte är valpar men dom är heller inte vuxna tikar och hanar – dom är någonstans mittemellan. Det är skojigt att vara med mellanmänniskor för dom är stora nog att gå ut och gå med oss samtidigt som dom tycker det är roligt att leka och busa!

// Maya

Här är jag tillsammans med mamma, moster och mellanmänniskorna!

Tyvärr…..
Kanins liv gick inte att rädda …… trots tappra räddningsinsatser överlevde han inte fettsugningen. Han vaknade upp efter ingreppet av Maya, Alice och Selma. Han gick upp några kilon (med hjälp av lite mer stoppning, nål och tråd) men idag ”sprack” han och…… ja, nu går det inte att sy ihop honom igen. Han får helt enkelt vandra vidare till Kaninhimlen. Det passar väl bra att bli begravd en härligt klar och hyfsat kall nyårsafton.

// Helena

Idag fick jag åka i bilen UTAN Selma och Maya men tillsammans med matte, lillmatte och ”Han med massa krullig päls på huvet” (hm, lillmatte kallar honom Christer). Jag fick ligga i baksätet på ett gammalt platt får utan innehåll – det var såååå lyxigt och mysigt. Innan vi åkte försökte Selma och Maya smita med till bilen men det fick dom inte. Matte berättade för dom att JAG skulle till ”Huset som tar hand om sjuka djur”. Tja, det är väl inte så skoj alltid men det uppväger att få egen stund med mina människor och dessutom få åka bil – I JUST LOVE IT !

När vi kom till ”Sjukadjurhuset” var det en människotik som droppade någonting i mina ögon. Jag tyckte det var konstigt men hon visste nog vad hon gjorde så jag satt så stilla jag bara kunde. Matte använde en sån där pinne som färgar av sig om man tuggar på den (bläckpenna=mattes förtydligande). Hon skrev nåt på ett papper som hon lämnade till en annan människotik. Efter en stund kom det in en människohane i rummet där vi var. Jag fick hoppa upp på ett bord som kan åka upp och ner….. det var inte ett dugg läskigt för det har jag gjort massor med gånger. Matte har nästan en likadan (fast mjukare) som jag får ligga på när hon ska mjuka upp mina muskler. Den kan också åka upp och ner, upp och ner, upp och ner .

Människohanen släckte lampan i rummet men sen försökte han blända mina ögon, han höll på med det en ganska lång stund…. jag fattade ingenting men det är väl inte meningen att jag skulle förstå….. Hur som helst så verkade matte nöjd och glad när jag väl fick hoppa ner igen från ”Upp-och nerbordet”.

Äntligen förklarade matte varför vi var på ”Sjukadjurhuset”: ”Jo, Alice, vi väntar på att du ska börja löpa och innan du får träffa den där supersnygga och trevliga portiskillen som ska bli pappa till dina valpar måste vi ha ett papper på att dina ögon är lika friska som dom är vackra”
Aaaaha, nu föll poletten ner!

// Alice med de vackra OCH friska ögonen

Det var så spännande så att jag nästan kissade på mig (nä, det är bara småvalpar som gör sånt, men nääästan ).
Varför då?
Jo, det var ju julafton och vi skulle få besök av en mycket speciell person hade mina 2-bentingar sagt. Vi väntade hela dagen. Först var vi ute i skogen och sprang av oss. Inte nog med det – jag blev stor samma dag (jag började nämligen löpa på självaste julafton). Sen kom det en massa 2-bentingar som på något sätt hör ihop med vår familj. Hur vet jag inte riktigt men det känns som om dom alltid funnits där även om dom inte lever i vår flock. Matte sa att det var hennes mamma Majvor, pappa Claes, bror Micke, svägerska Kajsa och Ebba och Olle (mattes brorsbarn) som kom till oss. När det hade blivit mörkt ute kom den mycket speciella personen. Han hade massor av päls i ansiktet (kallas skägg enligt matte), stor mage och glasögon – det var TOMTEN! Han hade en stooor säck full med julklappar med sig. Nästa år vill jag ha fler julklappar – det var jätteroligt att öppna dom. Selma, Alice och jag fick flera julklappar var. I paketen var det godis, grisknorrar, leksaker och mumsigast av allt var paketen med lammlever ….. såna hade jag velat ha fler av!

Tyvärr, kunde inte tomten stanna hela kvällen hos oss för det var andra valpar som väntade på honom men han LOVADE att komma tillbaka nästa år…. åh, vad jag längtar till nästa julafton!

// Maya

Selma, Alice och jag är finklädda i våra julklänningar!

En av mina julklappar – en blå elefant med ”pipande” snabel!

Selma är modig som vågar gå fram till tomten…..

Alice är ännu mer modig, hon gav tomten en puss!

Ja, till slut vågade jag mig fram också!

Här är 4 nöjda och glada ”barn” efter tomtens besök. Från vänster Fredrik (hm, håller han på att somna????), Ebba, Olle och Sofia!

En hälsning från Vincent!

(Han är så ”grymt” lik mamma Alice när hon var i samma ålder )