Tack Haninge Djurklinik för er proffsighet och mänsklighet!

Igår opererade Selma bort ett antal knölar på kroppen. Tyvärr, gick det inte att ta alla knölarna i läppen för det hade blivit ett stort sår och därefter ett fult ärr. 1 knöl togs bort för att skickas på analys…. kanske är det något ofarligt som går att medicinera. Dessutom har Selma haft knölar på höger handled, 1 knöl på svansen och 1 på ryggen. Även dessa är skickade för analys.

Vi var med när Selma fick lugnande medel så när de bar iväg med henne till operationsrummet sov hon djupt och märkte inte att vi inte följde med. Efter 1 timme (som vi tillbringade på Bauhaus… Peters älsklingsaffär…..) åkte vi tillbaka till djurkliniken.

Sköterskan Helena (min namne) meddelade att operationen gått bra och att vi skulle få träffa Selma om en stund. Det dröjde inte länge så kom Selma ”utsnubblande” till oss. Det visade sig att så fort de stoppat in Selma i en bur efter operationen hade hon satt sig upp. Sköterskan Helena var förvånad över att Selma vaknat till så fort och därför tog hon med sig Selma till oss. Vi fick låna ett rum och så fort jag satt mig ner på golvet slocknade Selma i min famn och sov djupt en lång, lång stund. Hon ville uppenbarligen INTE vara själv och det behövde hon inte heller.
Vi är, som sagt, väldigt tacksamma att vi fick vara med när Selma började vakna så att hon kände sig trygg.

Under hemfärden funderade vi på bästa sättet att separera Selma från Alice och Maya. Tänk om Maya skulle välkomna henne på sitt vanliga sätt? Dvs hoppa och skutta och bita Selma i läppen. Vi hade inte alls behövt oroa oss. Både Alice och Maya var såååå snälla och nosade försiktigt på Selma.

Och så var det det här med ”parabolen”. Fy för den lede, sa Selma. Vad gör ni med mig? Jag ser ut som en fåntratt och inte kan jag röra mig som jag vill. När kvällen kom åkte i alla fall tratten på. Vi ”placerade” Selma i sin säng och gick och la oss. Det dröjde inte lång tid innan jag hörde tassande steg. Parabolen (och Selma) fastnade mellan väggen och min sängsida. Jag insåg att det inte skulle bli en lugn natt så därför valde jag att lägga mig på en madrass på golvet så att jag skulle kunna vara så nära Selma som möjligt. ”Fåntratten” togs bort och istället hade jag en hand på henne så att jag kunde känna om hon försökte klia sig eller om hon steg upp. 5 gånger var vi ute under natten så idag är jag rätt ”slak”.

När jag åkte ut i skogen imorse med Alice och Maya var Sofia hemma hos Selma. Selma tittade längtansfullt på oss när vi gav oss iväg och då skar det i hjärtat på mig. Jag vet att hon inte skulle orkat följa med men skogen är ju bland det bästa Selma vet. Det ska bli skönt när stygnen är borta och hon kan hänga med som vanligt igen.

// Helena

Titta, suckar Selma, jag ser ju inte klok ut. Jag får in huuuur många TV-kanaler som helst med den här parabolen.