Amazing Selma´s

I helgen var det dags för den årliga Hundmässan i Älvsjö, även kallad Stockholm Hundmässa.
Under dagarna 2 var det över 9000 hundar och nästan 27700 människor som besökte mässan, siffrorna talar nog för sig själv för hundsporten i Sverige är STOR!!!
Jag och mamma var 2 av de 27700 som besökte mässan och precis som förra året så åkte vi dit utan hundar (vi har ju haft löptjejer i huset de senaste veckorna och vi misstänkte att det skulle krocka med utställningen). Det absolut bästa med den här mässan är att man kan prata huuuur mycket hund man vill och träffa likasinnade människor.
Dock så var 3 Amazing Selma’s-killar anmälda: H-kullegrabben Higgins, F-kullegrabben Baron samt E-kullegrabben Dino.
Domaren för dagen var en portugis och det var hela 44 portisar anmälda.
Allra först ut i juniorklass var Higgins (hans allra första officiella utställning). Higgins är bara 10 månader gammal och de andra 3 i klassen var många månader äldre. Han fick en väldigt fin kritik men domaren tyckte att han behövde utvecklas mer (nähä? han är ju bara 10 månader… ).
Han tilldelades Very Good och blev 4a i klassen (kritik kommer).
Därefter var det dags för Baron att gå in i ringen. Det är nästan 1 år sedan Baron ställdes senast då hans familj har haft fullt upp med att utöka familjen med lilla Gustav:
Baron tilldelades Excellent, kom 4a i klassen samt med kritiken: ”Nice head and expression, good neck. Topline could be straighter. Ribcage could be stronger and deeper. Nice coat. Enough bone. Good angulations. Nice mover”
Sist ut av Amazing Selma’s-grabbarna var Dino som för första gången tävlade i öppenklass:
Det var hela 8 öppenklass hanar (& det är ju endast 4 som blir placerade). Dino tilldelades Excellent men blev oplacerad (kritik kommer).
Vi är så otroligt stolta över våra avkommor och deras familjer. Tack för att ni visar upp era hundar, ni är den bästa reklamen vi har!
Dessa grabbar kommer vi förhoppningsvis se en hel del av framöver. Trevliga, härliga och fina hundar som trivs i ringen ska visas upp (tyvärr finns det ju hundar som inte alls trivs i ringen).
Vi besökte såklart även portis-montern:
Nytt för i år var att man som publik kunde rösta på den monter man tyckte var bäst. Självklart la vi vår på portis-montern och uppmanade andra att rösta. Detta resulterade i att vår monter vann ”Publikens Favorit – Bästa Rasklubbsmonter”, inte illa eller hur?!?!!
I montern införskaffade vi även den årliga portiskalendern. Det här är framsidan på årets och ser ni vilka det föreställer???!!!
Just det, våra tjejer samt Björklinge-ligan: Mozart, Figo, Selma, Maya, Bella, Alice, Nemi & Agnes!

När vi kom hem var vi helt slut i huvudet efter allt hund- och portisprat. Vi träffade många både gamla bekanta & vänner samt nya bekantskaper.

//Sofia

… Fast ändå inte….

I förra veckan kom det ett mail från one.com (där vi har våran hemsida) om att de från och med i slutet på februari kommer att stänga ner deras gamla hemside-program för att bara ha kvar den nya.
Vår hemsida är (som många av er vet) väldigt stor och såklart har just vår hemsida legat i det gamla programmet eftersom det nya inte fanns när vi startade upp.
Jag har tidigare tänkt på att man kanske ska flytta över och hade faktiskt redan skapat mallen men slutade för att det var för mycket att sätta sig in i och flytta över alla sidor.

Nu vart det ju så illa tvunget att flytta över all info och nu måååånga timmar senare är den nya publicerad. Den ser nästan identisk ut som den gamla men lite nyheter finns, t ex ”rullgardiner” i menyn .

Hur som helst så om någon som är in på vår hemsida skulle upptäcka något ”galet” eller ”fel” så hör gärna av er. Jag hittar själv nya saker som måste fixas men ibland kan det vara bra med ”nya ögon” som ser det från ett annat perspektiv!

//Sofia

Imorgon åker jag (Sofia) & Helena in till Stockholm Hundmässa, därför kommer här vår Lucia-hälsning:
Vi önskar er alla en härlig Lucia fylld av kärlek och glädje.
Ta vara på tiden tillsammans och njut av livet!

//Familjen Ekström

Våra hjärtan
kan gå itu men just nu går våra hjärtan i tusentals små bitar!

För 5 år
sedan satt jag (Sofia) och Helena och klurade och funderade på vad vi ville använda oss av
för hane på Maya. Vår största önskan var att hitta en hane som var besläktad
med vår Selma (som själv aldrig har blivit mamma). Vi började tänka på Selmas
pappa och kontaktade hans uppfödare. Vi fick till svar att Felix, Selmas pappa,
hade gjort sitt i aveln men en kullbror och en son till honom bodde i Uppsala.
Vi fick kontaktuppgifterna till Figo (då 8 år) och Mozart (då 6 år) och mamma
tog kontakt med deras matte Pia.

Pia blev nog allt bra förvånad när Helena en dag ringer och frågade om det
stämde att hon hade portugisisk vattenhund och när hon frågade om hon skulle
kunna vara intresserad av att låta någon av grabbarna gå i avel. Mozart visade
sig vara kastrerad men det var inte Figo.
Till saken hör att Pia och Håkan tidigare pratat om att det vore så kul om Figo
kunde få bli pappa men de hade aldrig gjort slag i saken.

Vi glömmer aldrig den där dagen, den 30 maj 2010 när vi packade in vår flock i
bilen och styrde för första gången resan mot Björklinge Lund i Uppsala.
Väl framme träffade vi Pia, Håkan och portisgrabbarna Figo och Mozart.
Ni vet känslan när man träffar vissa människor som man inte känner men ändå så
känns det så naturligt att umgås, precis som att man alltid har känt varandra?
Det var så det var att träffa Pia och Håkan, som att träffa gamla vänner!
Första mötet med grabbarna, Figo och Mozart, gjorde inte saken sämre. Vi insåg
väldigt snabbt hur otroligt lik Selma var sin farbror Figo, det var precis som
om de vore syskon!
De var lika mamma-kära, lika uppmärksamma och verkade tänka och fundera på
samma sätt, till och med blicken var den samma!
Maya och Figo fann varandra på en gång, det var som om de visste att de skulle
bli dom två i framtiden.
Resan till kullen mellan Maya och Figo var snirklig men i slutet på augusti 2012
var parningen ett faktum och den 22 oktober föddes 14 små lakritstroll.

1 år innan dessa små troll kom till världen fick också Alice och Figo en dotter tillsammans – Cookie!
E-kullen symboliserar för oss kärlek. Figo är Mayas första kärlek här i livet
och Maya är Figos första kärlek. I och med att det hade gått över 2 år sedan vi
träffade Figo första gången och fått lära känna honom på ett helt annat sätt än
vad man vanligtvis lär känna hanar man använder sig av så insåg vi att vi var tvungna
att spara en valp ur denna kull.
Nemi som föddes som den 12e valpen fick stanna kvar i familjen och ganska
snabbt insåg vi att hon var väldigt lik sin far – envis, bestämd, glad, tokig
och mamma-kär!
Nemi med mamma Maya och pappa Figo
Innan vi träffade Figo förstod vi nog inte att man kunde tycka så mycket om en
hund som inte ens var ens egen. Framför allt mitt (Sofias) förhållande till
Figo var speciellt. Vi hittade varandra på ett plan som jag aldrig har fått kontakt
med någon hund tidigare, vi fick en själslig relation!

Figo var en
hund som var frisk som en nötkärna i hela sitt liv men under de senaste
halvåret började han få ont i bakdelen av kroppen och tyvärr hjälpte inte medicinerna.

Igår på eftermiddagen blev himlen en stjärna rikare då Figo fick somna in.
12 år fick denna härliga kille vandra på vår jord och han tog en del av våra hjärtan med sig.

Figo: det är en ära att ha fått lära
känna dig och din underbara familj- vänner för livet. Det är en enorm glädje
att en del av dig finns i 15 Amazing Selma’s-barn och det är en ofantlig glädje
att vi har din dotter Nemi som är så otroligt lik dig.

Sov så gott
älskade vän

Kungen Av Lund
Lacustrine Unquenchable ”Figo”
2002-10-31 – 2014-12-11

Varje år stöter vi på otroligt många hundägare av alla dess
slag. Nu tänker jag berätta om dagens händelse som hade kunnat sluta på ett
mycket tråkigare och dramatiskare sätt än vad den faktiskt gjorde.

Just nu har vi 4 löptikar hemma, varav minst 1 är i absolut höglöp och det är
Maya. I fredags parades Maya första gången med Korak och idag på eftermiddagen
kom Korak tillbaka för ett andra besök.

På förmiddagen begav sig jag och Helena ut på promenad. Vi funderade på vart vi
skulle gå men bestämde oss för att gå på ett ställe där vi brukar gå våra
promenader. Vi brukar parkera framför en bom och därefter får man antingen
välja att gå på en avverkningsväg som är ganska lång (då går man fram och
tillbaka) eller så kan man gå olika rundor som vi har i skogen.
På vardagarna är vi nästan alltid ensamma där men på helgen vistas det fler människor
just i ”våra skogar”. Det visade sig att bommen var olåst (det betyder att
någon har åkt in med bil t ex så brukar de lägga ut foder till vilda djur där)
och det visade sig vara spårfolk som var i skogen så jag och mamma bestämde oss
för att gå fram och tillbaka på denna avverkningsväg, vilket tar ca 40 minuter.
På väg tillbaka diskuterade vi om att vi hoppades att spårfolket hade koll på
sina hundar så att ingen bestämmede sig för att spåra upp oss.
Vi har genom åren varit med om att hanhundsägare bara öppnat bildörren för att
sedan se deras hane dra iväg flera kilometer för att leta reda på oss och våra
löptikar (därför brukar vi ha ett extra koppel och halsband med oss så att vi
ska kunna koppla upp ”inkräktaren”).
Vi har såklart våra tikar kopplade när de löper, för att inte riskera att det ska bli en tjuvparning.

Vi går förbi spårfolket igen på vägen tillbaka och dom håller sig på stigen ner
mot sjön så finns där…. Frid och fröjd tänker vi, det gick bra idag också….
I näst sista kurvan innan vi ser bilen upptäcker vi att vi möter en hund
(storleksmässigt som en portis ungefär)… Första reaktionen är att gå åt sidan
så att hund och ägare kan passera. Men…. Hunden visar sig vara lös!
Tankarna flyger snabbt i våra huvuden: Tik eller hane, tik eller hane? Vad är
det för något?
Våra tikar börjar skälla på hunden och i en sekund ser vi hur den tänker
springa tillbaka till sin ägare för att i nästa ändra sig och börja springa mot
oss med raggen rest.
Nu blir våra tjejer oroliga, de vill inte ha in en okänd hund hur som helst i
flocken och allra minst när de löper!
De skäller och försöker skrämma iväg hunden (precis som när vi möter vildsvin).
Dessutom är de ju kopplade och då blir situationen ännu mera trängd när en hund
kommer lösspringande på det där sättet.
Helena håller Maya, Bella och Alice och jag har Selma och Nemi.
Hunden tar sikte mot Helena som i all kalabalik lyckas trilla omkull. Hon må
vara liten och ha kroppshyddan emot sig men stark är hon i armarna och att
släppa kopplen tänker hon inte göra.
Så där ligger hon på rygg, likt en skalbagge och skriker åt mannen som har
hunden att ta sin hund (samtidigt som hon försöker se vart hunden är).
I mitt huvud finns en enda sak: jag måste mota bort hunden så att, framför allt
Maya, inte blir tjuvparad.
Jag har sagt det till Helena förr: skulle någon hund komma fram till mina tikar
och äventyra deras säkerhet så tvekar jag inte en sekund att använda mina
fötter och spraka undan den.
Jag sparkar inte på hunden utan motar bort den med foten samt puttar bort den
med händerna.
Vi båda skriker åt hussen att: ”ta bort hunden, koppla upp hunden”.
Tillslut efter mycket om och men kommer hussen gåendes fram (bråttom verkade
inte finnas i hans värld)….
Kopplade människan upp hunden? Nej, det gör han inte! Han går istället fram till mig och
spänner ögonen i mig och skäller ut med genom att säga: ”du ska inte sparka på min hund, du kan
förstöra honom för livet, han är bara en valp”.

Jag och Helena förklarar för mannen att våra tikar höglöper varav den ena är
parad så det är vår rättighet att försvara våra hundar och dessutom så sparkade
jag inte på hunden!
Tillslut lyckas vi få honom att koppla upp sin hund (efter att ha sagt det 50
miljarder gånger), som visar sig vara en 9 månaders hane.
Mannen släpper inte att jag har ”sparkat på hans hund” utan forsätter vara
väldigt aggressiv. Vi förklarar för honom att det är strikt hundägaransvar och
att han har gjort fel som har låtit sin hund springa fram.

Han ursäktade sig men det kändes verkligen inte som han menade det när han sa: ”ja men förlåt då, det var ju inte med flit”….. och fortsatte med att ”det
var väl inte hans fel att vi inte kunde hålla våra hundar”. Där hade han fel för
vi höll i våra hundar, bara det att mamma lyckades trilla men ingen av våra
tjejer kom ur vårt grepp.
Vi förklarade igen att våra tikar höglöper och att vi absolut inte vill riskera
en tjuvparning.
”Men han är ju bara en valp, så fort går det ju inte, om jag är 5 meter ifrån
så hinner jag ju stoppa honom”, säger mannen.
Vi förklarar för honom att en 9 månaders hane kan absolut lyckas para en tik
och att vi hört hanar som bara varit 4 månader när de lyckats para en tik
första gången. Dessutom kan en parning gå otroligt fort. I fredags när Korak
kom (han hade varit hos oss i onsdags men då var inte Maya intresserad) så hann
han knappt komma innanför dörren innan han hade fastnat i Maya. Det tog alltså
ungefär bara 3 sekunder så hade vi en parning (jag och mamma stod med hakorna
nere i backen för parningar som dessa är inte vi vana vid). Helena förklarade att hon förstod att det
inte var med flit och att det kan hända men då måste hundägaren förstå att när
vi ber om att man ska koppla upp (och när man dessutom har lyckats trilla och
ligger och skriker att ”koppla hunden”) så måste man förstå allvaret (nu hade
alltså Helena lyckats ta sig upp då tjejerna hade lugnat sig).

Mannen kunde fortfarande inte släppa att jag hade ”sparkat” på hans hund,
förmodligen så kunde han inte helt erkänna att han hade gjort fel, och när jag
förklarade igen att om jag måste försvara mina tikar, så gör jag det så blev
hans reaktion: ”men kom hit så ska jag sparka på din hund”…….
När vi skildes åt hade han ursäktat sig för att hunden sprungit fram men tyckte
fortfarande att jag var jättehemsk som hade sparkat på hunden (vilket jag, som
jag skrivit tidigare, inte gjort).

Oj så arga vi var, jag och Helena, när vi gick tillbaka till bilen. Arga över
att mannen inte hade visat någon förståelse alls utan att vi var hemska som
hade försökt få hans hund att gå därifrån. Vi var glada över att allt ändå hade
gått så bra och att inget allvarligt hade hänt.
Mannen tyckte säkert att vi överreagerade men på eftermiddagen träffades Maya
och Korak igen. Den här gången var inte parningen ett faktum på 3 sekunder utan
det tog kanske 2 minuter, men i alla fall så kan en parning gå fort om man är
precis rätt i tiden.
Ibland måste man lära sig den hårda vägen som hundägare och vi hoppas att
mannen lärde sig något idag. Nästa gång kan det vara en aggressiv hund som hans
hund springer fram till och om den aggressiva hunden skulle hugga hans hund så
är det ägaren till hunden som högg som åker dit, inte han.

Jag hoppas att han lärde sig vad det innebär med strikt hundägaransvar och att
man måste visa respekt för andra människor. Jag hoppas också att han inser att
han inte har den inkallningen på sin hund att han får tillbaka den om det
händer något och börjar öva på det, alternativt inte har hunden lös där han
inte har kontroll på hunden och jag hoppas att den här historien kanske kan få
någon som inte har förstått vad det innebär med hundägaransvaret att få sig en
tankeställare, för jag kommer fortsätta att försvara mina hundar med mina
näbbar och klor, det är min rättighet som hundägare

//Sofia

Nu kan vi stolt presentera föräldrarna till vår kommande kull:
Som säkert många vet är Korak pappa till vår H-kull. Han är en helt fantastisk hane som gått rakt in i våra hjärtan. Redan första gången vi träffade Korak som valp var han en charmig brunbjörn men inte anade vi då att han skulle växa upp till en ståtlig, smart och enormt härlig kille med fantastisk mentalitet. Vi ser med stor spänning fram mot vad det är för valpar som kommer födas i början på februari och vi längtar sååååå mycket.
Läs mer om Maya och Korak här: http://www.amazingselmas.se/I-kullen.html

Många personer som skaffar hund kan ha svårt att förstå att
hundar inte fungerar som oss människor. För det första talar vi inte samma
språk, för det andra tillhör vi inte samma art och för det tredje så har
evolutionen fört oss på olika vägar. Vi är avlade för olika saker och det vi
måste förstå är att olika hundraser är avlade på olika sätt.

För några veckor sedan åkte jag (Sofia) och Helena till
Upplands Väsby för att delta på en Dog Management föreläsning av Gerard O’shea.

Det var otroligt intressant och givande och många ”aha-upplevelser”. Egentligen
gick hela föreläsningen ut på att få oss att förstå att det allra viktigaste
för oss som hundägare är att vi måste förstå att vi ska vara värdefulla för
hunden. Det spelar ingen roll hur mycket vi älskar hunden, om vi ger den
omvårdnad och mat, vi måste lära hunden att vi som ägare är den absolut
viktigaste och mest värdefulla personen i hundens liv. Om vi lär oss att på
rätt sätt visa hunden den vägen så kan vi få hunden dit vi vill. Vi får då en
hund som lyssnar både när den gör rätt och när den gör fel.
Det är idag 5,5 år sedan vi för första gången gick handlerträning för Gerard.
Det vi tog med oss då är att hunden måste kunna sitt namn.
Många tror att ens hund kan sitt namn men egentligen förstår dom inte alls att
man ska reagera när man tilltalar den. Det vi måste komma ihåg är att hunden
inte förstår att den har ett speciellt namn. Namnet är ett kommando för att få
kontakt, precis som att vi lär hunden att den ska sitta, ligga eller göra
vacker tass. När hundar träffar varandra så presenterar dom ju inte sig med
sitt namn!
Gerards filosofi går ut på L-F-F dvs Life-Food-Fun. Alla dessa tre moment ger
vi alla hundägare våra hundar mer eller mindre men det gäller att på rätt sätt
göra momenten.
Vi har egentligen bara två saker som vi vill arbeta bort på våra tjejer.
För det första är det att om vi stöter på människor i skogen och tjejerna är
lösa så kan vi inte få stopp på dom. Då gör de precis som när vi stöter på
vildsvin, dvs springer fram (men aldrig ända fram) och skäller. Vildsvinen
springer iväg men det gör ju inte människorna utan vi riskerar att bli
utskällda. Idag kopplar vi alltid upp där vi vet att det finns en risk att stöta
på människor.
Det andra mindre önskvärda ”problemet” vet jag att det är många som har problem
med och det är att få tyst på hundarna när det ringer på dörren. 99,9% av alla
våra besök är till hundarna och vi får väldigt sällan besök som inte bryr sig
om dom. Portisen är en skvallrande vakthund så att de ska vara knäpptysta vill
vi ju inte (vi ska bevara vakten i rasen) men dom måste lära sig att när vi
säger att det räcker och att vi har kontroll på situationen, att de då tystnar
och inte fortsätter.
MEN, i och med föreläsningen samt att vi nu i snart ½ års tid tränat för Gerard
nästan varje vecka så har vi faktiskt fått nya redskap för hur vi ska träna för
att få önskvärt resultat.
Det är väldigt intressant att genom att bara ändra inställning eller ändra vårt
sätt så får vi ett annat resultat.
Som jag skrev tidigare så talar vi inte samma språk. Tänk dig själv om någon
börjar prata japanska med dig (och vi förutsätter att du inte kan ett ord
japanska). Först kanske personen pratar lugnt med dig men när du inte förstår
så blir personen bara mer och mer upprörd, arg och börjar istället skrika på
dig, du blir väldigt dominerad i denna situation. När vi inte förstår vad
personen vill så blir vi också otroligt osäkra. Detta i hundens värld kan
antingen leda till en inre stress, eller så blir den så frustrerad över att den
inte förstår så att den tar ut det på sin omgivning. Detta kan vi verkligen se
bland barn. Vissa individer som har det jobbigt i hemmen börjar slå andra barn
i skolan medan andra mår dåligt inombords och tar inte ut det på sin omgivning
men kan visa att dom mår dåligt på andra sätt t ex genom att börja skära sig mm.

Det är vi människor som måste finna redskapen för att förstå våra hundar, för
om vi gör rätt så förstår hunden.
Alla som har tränat för Gerard har nog själva sett hur han tar hundar som är
med på kursen, hundar som är helt vilda och galna med sin ägare, och som bara
genom att byta förare i kopplet gör precis som den ska.
Det är så otroligt häftigt, inspirerande och givande att studera sådana
situationer.
Det här är en föreläsning som alla egentligen skulle gå. Har man kommit en bit
i sitt hundägarskap så ger föreläsningen otroligt mycket och man får nya
redskap att använda i vardagen!

Frågan vi alla hundägare måste ställa oss är:

Vad och hur ska jag göra för att bli värdefull för min hund?

//Sofia

Lite då och då kommer det uppdateringar från våra avkommor med familjer. Vi blir alltid lika glada och det här mejlet var så otroligt fint att det verkligen förtjänar att komma med i bloggen. Vi blir alldeles rörda till tårar och våra uppfödarhjärtan
svämmar över av stolthet över Santo (Amazing Selma’s Fantastic Four):
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
God eftermiddag lite före snön och julen!

Rubrik och ämne handlar om lilla Santo. Född hos er den 12 mars förra året. Lilla Santo, som kroppsligen inte är så värst liten. Faktiskt större än storasyster Anjo på sex och ett halvt. Lilla säger vi mest för att det är kärvänligt ord bland alla andra positiva ord han hör om sig själv.
Det där ordet som på sitt enkla vis berättar att vi tycker om honom. Rysligt mycket. Vi är bra fästa vid honom. Minst sagt.
Han är en fantastiskt go’ hund, vänlig och snäll och som med sina stora bruna kastanjögon och snedtittande huvud, kan få den tuffaste att smälta. Santo är en snygg hund. En snygging som säkert kunde få många vovdamer att lyfta på rumpan, när det beger sig. På stan går han självsäkert framåt. Lite som om han befann sig på en dogwalk. Det verkar som om han vet att han är tilldragande, ståtlig och svart. Ganska många tittar på honom och tittar just med det tysta beskedet – vilken vacker hund. Husse blir i de ögonblicken stolt. Fåfängan är en bra kompis hur larvigt det än kan vara. Han är ju faktiskt bara en jycke. Men i våra hjärtan och i vår känsla, inte vem som helst. Han är vår Santo.
I Vintrosa, där vi bor, finns Tant Grön. Låter som en handelsträdgård, vilket det också är.
Ett fik finns plus allt de säljer av inredningsdetaljer. Vi brukar gå dit, äta lite lunch eller bara ta en kaffe med Rimbobulle. Santo är med. Han är en kändis på stället och får många kunder att höja på ögonbrynen och undra vad den där svarta med vit bläs och liten silverrygg, är för hund. Tipset går till pudel. Sådana oförskämdheter får vi svälja. Han är ju en ”Portis”. En ”Portis” utan den klippning som många har.

Santo ligger i fiket och är i princip kolugn. Sånt imponerar och får gäster att tro att han är mycket äldre. Bara väluppfostrad och sån i karaktären, säger jag lite skämtsamt. Att klappa honom är mycket OK. Han tycks ha en magnetism i sig. Han har aldrig tagit en enda pryl hos Tant Grön eller betett sig dumt och som en provocerande tonåring. Bara gott, bara det bästa. Klart att jag blir stolt även i de här situationerna.
På onsdagarna är han och matte Inger på hundkurs. Lite vett och etikett plus att de jobbar på att han ska bli bättre att acceptera andra hundar. Går faktiskt åt rätt håll. Han skäller av och till när andra fyrbenta syns till och vill då visa sig lite kaxig, så snäll och vänlig han än är. Kanske lite rädd, tror vi. Min dotters hundar fungerar det bra med. Skönt.

Vi är glada för att storasyster Anjo och lilla lillebror är riktiga kompisar och syskon. En utveckling i positiv riktning. Santo gillar storasyster och utmanar henne på löpning i trädgården. Han är snabbare, men hon smartare att ta sig fram på gräsmattan. De ligger gärna intill varandra, tass mot tass till och med. Anjo bestämmer ytterst och har fått fram sitt leklynne och småbus genom Santo. De slåss inte, bara brottas. Ett par gånger per dag och efter en särskild ritual. De verkar ha kommit på hur det ska vara. Matte och husse övervakar och stoppar om det blir lite för mycket. Slutar på en gång.

Nu väntar Santo på matte och Anjo. Han ligger lyssnande på vardagsrumsmattan. Spanar mot köket varifrån de kommer. Lugnt vilar han. Trygg och avslappnad. Han har det gott. Precis så vill vi ha det.

Som ni förstår har vi mycket hundkärlek till Santo. Vi vill vara med honom, han med oss i familjen. Den känslan, som sprider sig, växer ett snäpp i taget och gör gott i kroppen.

Med de bästa hälsningar från oss i Vintrosa via Santos husse till er.

/Gunnar
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Bilderna har jag lånat från Santos matte Ingers Facebook (hoppas att det är okej).
Bjuder också på några otroligt söta bilder på en liten Santo,
när han fortfarande bodde hos oss:
//Sofia

För 1 vecka sedan fick 2-bentingarna för sig att vi skulle åka till husse Peters föräldrars lilla stuga som ligger ute på Torö. Vi var där i sommar och det är väldigt mysigt där. Nu ville dom ha lite miljöombyte så det var bara för oss att acceptera läget och snällt följa med. Vi trivs lika bra att vara borta som att vara hemma, bara 2-bentingarna finns där så är allt okej.

Den tomten är så stor och därför passade våra 2-bentingar på att göra sökruta till oss. Här ska vi dock alla få leta efter Peter som hade gömt sig men därefter fick vi alla sitta på farstutrappan och vänta på vår tur. Alice, Selma, Bella och Maya fick leta efter leksaker och vi var väldigt duktiga. Nemi, som inte har förstått det roliga med att hämta in leksakerna, fick leta efter Peter 2 gånger. Första gången gick han runt hela tomten och gömde sig på andra sidan av huset (dvs runt berget bakom huset och sen ner igen) och flickan Nemi hittade såklart honom utan några som helst problem. Gång nummer 2 gick han nästan samma väg fast hoppade in i vedboden och lät dörren vara lite på glänt. Vi är väldigt stolta över Nemi för och hade tvärnitat vid boden och gått in i den mörka vedboden utan några som helst tveksamheter!
När alla var klara började det bli väldigt mörkt så vi fick gå in och tända en brasa!

Vi passade också på att åka ut till Ören (Stenstrand) för att ta ett nytt fint gruppfoto. Det blåste väldigt mycket (som ni kanske ser på fotot) .
Den här helgen ska vi vara hemma.
Imorgon ska Helena, Sofia, Selma och Maya ut och leta efter en liten Russkiy Toy som heter Barney. Han sprang bort från sin matte för 2 veckor sedan och ingen har kunnat fånga in honom.
Vi tycker så synd om honom för han är så liten (väger bara 2 kg), så imorgon ska vi ut på skallgång. Kanske kan två tjejer som snart är på väg in i löp locka fram honom.
Vi vill därför skicka ut till alla Nynäshamnare att om du har möjlighet, hjälp till du också! Tänk om det var din hund som var borta!!!!!
Läs mer om Barney och morgondagen här: https://www.facebook.com/groups/1553046264909279/permalink/1558897920990780/?pnref=story

//Selma, Alice, Maya, Bella & Nemi

Ibland är livet som tik inte det allra lättaste. För det första så löper man några gånger varje år och någon månad senare går alla tikar, mer eller mindre, in i något som kallas för skendräktighet. Just nu är jag, Nemi, skendräktig och tror att jag ska få/att jag har valpar…..
Dessutom blir jag ännu mer uppmärksam på konstiga saker och är extra pratsam.
Här till exempel ser jag läskiga saker utanför fönstret så både Sofia och Helena hoppade till av mitt trumpetande:
Ingen, inte ens spöken kan ta sig in i huset utan att jag märker det!
Här om dagen tog jag en av mina rosa lekisar hemma och pysslade om den genom att pussa på den, precis så som jag kommer att göra med mina framtida barn.
Ibland börjar jag gnälla och leta efter mina barn (jag vet att jag inte har riktiga barn men något i mig säger mig att jag har det i alla fall):
Kanske är barnen inne i pelletsrummet?
Eller under soffan i behandlingsrummet?
Men här in under är den absolut bästa platsen att ha barn, under trappan i källaren.
Jag ska nog försöka få mina 2-bentingar till att låta mig boa här under när det är dags för mig i framtiden att bli mamma på riktigt. Alla de andra tjejerna har också försökt men ingen har hittills lyckats men ingen är ju lika envis som jag är!
Halloj, ser ni vad mysigt och perfekt bo för valpar!??!

Matte säger att jag kommer att vara skendräktig nu ett tag framöver men sen går det tydligen över. Dessutom är det här andra gången som jag är skendräktig och tydligen har mina släktingar här i huset haft det lite extra jobbigt just med skendräktighet nummer 2. Min husse och matte får därför pyssla om mig lite extra mycket tycker jag, speciellt ge mig extra många chicken-chewbone!

//Nemi

Tjena hejsan, Selma här!
Det är väldigt sällan som vi tjejer leker med varandra i flocken. En tik och hane som leker med varandra så är det alltid en parningslek medan om en tik leker med en annan tik eller en hane som leker med en annan hane så är leken alltid en prövning om vem som är starkast.
Man kan tro att hundarna har det så kul när de leker med varandra men vi måste komma ihåg att vi hundar inte är människor och att vi inte fungerar på samma vis.
Vi tjejer har ofta en förväntan på 2-bentingarna i familjen och framför allt är det jag, Selma, tydligt visar när jag tycker att 2-bentingarna ska hitta på saker tillsammans med oss (ja även 2-bentingarna här hemma tappar orken nu när det är så mörkt och trist ute). Många gånger tycker vi att det är kul att göra konster och trix men ibland är det riktigt kul att busa tillsammans med oss Helena, Sofia eller Peter. I förra veckan såg det ut så här:
Alla har sina egna egenheter och sitt speciella leksätt. Här över 2-bentingarna Nemi på att få upp ett intresse för leksaker. Hon förstår inte riktigt grejen med att hämta leksaker i en sökruta (själv är jag bäst på det). Hon hittar leksakerna men förstår inte varför hon ska ta med dom tillbaka. Leksaker har inget värde i hennes värld och därför försöker dom jobba upp det. Kanske kommer hon aldrig att förstå det men man kan ju i alla fall försöka så att hon förhoppningsvis blir lika duktig som jag .
Det kanske inte ser ut som ett busigt kort men Alice vill just här att Sofia ska försöka ta hennes leksak. Precis innan låg hon och pep med den (det är en pip-leksak), väldigt kul om du frågar Alice.
Ska ni inte leka med mig?, undrar Bella.
Mayas specialitet går bäst att göra utomhus. Hon vill att 2-bentingarna ska ta hennes leksak och därefter kasta upp den högt i luften för att hon sedan ska kunna hoppa upp och fånga den.
En bild på när jag är riktigt glad, ser ni att jag skrattar?
Jag är den som i vanliga fall är den mest tystlåtna av oss tjejer men jag låter helt ”galen” när jag leker. Då vill jag kampa med en leksak och låta som att jag ska döda den.
Efter att vi hade röjt klart såg det ut så här:
Nemi började gråta för olyckligtvis hade vi råkat haft sönder hennes Gris-Björn ”Bamsen” i stridens hetta (än en gång: förlåt, vi trodde att han skulle tåla en fajt).
Bamsens tryne
Bamsens fot….
Och Tjoffsen var inte lika fet efter leken som hon var innan.

//Selma

Ps. Kära tomten: i år önskar vi oss många nya och fina leksaker så att vi klarar oss en tid framöver.
Om du tycker att vi har varit riktigt snälla i år så kanske du kan få med några påsar Chicken-Chewbone också?!?!?!
Ds.

Nu är äntligen vårat internet igång och vi kan uppdatera bloggen och svara på mail mm som vanligt.
November månad har verkligen varit trist och grå och nu när det är mörkt stora delar av dygnet så vill vi passa på att påminna alla hundägare om att det även är viktigt att hundarna syns i mörkret:
Varje gång vi ska ut på promenad sjunger vi:
”Nånting händer, det är nått skumt på gång
men våra vänner, dom vaktar dagen lång
och dom finns i trakten härom kring
Om du vill ha hjälp så ring….
Här kommer tjejerna, är på språng
Här kommer tjejerna, varje gång nu
Här kommer världens bästa räddningspatrull,
som löser fallen för din skull
Här kommer tjejerna!”
(Till er som inte vet så finns det en barnserie med Piff och Puff som heter ”Räddningspatrullen”).
Så här ser det ut när vi är ute i skogen med västarna, väldigt bra och syns tydligt. Har man dessutom på sig en pannlampa syns det tydligt vart tjejerna håller hur då det även är reflex i dom, som ni ser på bilderna ovan!
//Sofia

…..försmäktar vi i Nynäshamn!
Nja… Försmäktar kanske vi inte gör men irriterande är det. Helena och Peter har inte haft internet hemma hos sig nu i över 1 veckas tid och det är där vi brukar sätta oss ner för att blogga, svara på mejl mm.
Jag (Sofia) har internet hemma hos mig så det är där detta skrivs. Vi kan fortfarande läsa mejl och komma in på Facebook via mobilerna men att svara på mejl känns krångligare via den och att blogga via mobilen fungerar inte för då kan man inte ladda upp bilder…
Hur som helst, förhoppningsvis ska allt bli fixat på fredag men är ni i behov av att komma i kontakt med oss så är det absolut säkraste att ringa någon av oss.

I måndags fick vi fint besök från Huddinge. Bellas son Baron och Barons pappa Borka kom hem till oss tillsammans med sin matte Johanna och lillhussen Gustav som snart är 4 månader gammal. Det var första gången tjejerna fick träffa Gustav och de skötte sig väldigt bra. Gustav är van vid hundar som skäller och är en väldigt trevlig liten kille. Till att börja med fick sig grabbarna en utskällning men de var lika glada för det. Efter ett tag la sig lugnet och tjejerna kunde få utforska Gustav lite mer:
Hundar och människor tillsammans. Med en liten mini-människa med passade det bättre att sitta i soffan. Johanna hade med sig fika så det passade vi på att göra också.
Efter ett tag fick Gustav komma till mig och gosa och då passade tjejerna på att inspektera honom.
Alice tyckte att han var lite väl smutsig efter maten och försökte få honom ren. Tur att Johanna är en hundmamma också, för att hon tycker inte att det är äckligt när hundarna pussar på hennes barn .
Borka tyckte att Nemi luktade väldigt gott (ej löp på gång men hon är skendräktig). Det här var en av de bästaste dagarna på väldigt länge meddelade Borka när han kom in till oss. Han var så glad att han gungade med hela kroppen och nästan sjöng en gladhetssång!
Baron
Baron
Borka
Helena fick också lite Gustav-gos!
Då vågade sig även Bella och Selma fram. Det var väldigt intressant att se hur tjejerna reagerade på en sån här liten människa. Så här i efterhand förstår vi att tjejerna visade en väldig respekt för Johanna och Gustav (precis som en tik med valpar) men när jag eller Helena höll i honom så fick de som ett klartecken att de kunde hälsa på honom. Intressant!

En väldigt härlig dag blev det som vi gärna gör om igen snart!
Avslutningsvis kommer här ett gruppfoto:
Baron, Borka, Maya, Nemi, Bella, Selma & Alice

//Sofia

Livet som hunduppfödare är roligt och givande och vi får otroligt mycket kärlek från både våra hundar och från våra valpar. Varje liten valp man som uppfödare föder upp så är målet och önskan att denna lilla valp ska växa sig stor och stark och leva lycklig i alla sina dagar. Man önskar att alla valpar ska få vara friska och krya och få leva tills de är minst 15 år och sedan få somna in efter ett långt och lycklig liv.
Alla vi som är uppfödare vet att livet kantas av ojämnheter och har man fött fram några kullar så ökar ju givetvis risken att något någon gång ska ske.

Igår somnade Amazing Selma’s Choco Brownie ”Charlie” in endast 3 år gammal.
Charlie hade Patella Luxation (otroligt ovanligt på portisar) vilket innebär att knät hoppar ur. Han genomgick 2 operationer innan som båda blev totalt misslyckade då knät fortfarande hoppade ur samt att det andra knät blev värre.
Charlies familj tog då det tunga och otroligt jobbiga beslutet att låta honom få somna in och slippa all smärta.
Charlie var en otroligt levnadsglad och sprallig kille. Han var en kille som alltid var på för att arbeta!
Många tårar föll under gårdagen och de faller även nu när detta skrivs. Charlie bodde tillsammans med sin lillebror Chaplin och jag tänker på det hans matte Madeleine skrev förut:
”hur ska det här bli? Chaplin heter ju just Chaplin för att Charlie heter Charlie…. Vad är Chaplin utan Charlie?”
Alla våra tankar finns just nu hos Charlies familj, vi tänker på er hela tiden!
Vi har alla varit små!
Älskade Charlie, du finns för alltid i våra hjärtan! <3
//Familjen Ekström

Igår fick vi besök av Nikki (Amazing Selma’s Honolulu Hulahula), från vår H-kull. Med sig hade hon sin matte Julia och lillhusse Adrian. Precis som att jag skrev igår om att Tesla (ur H-kullen) är så himla glad och härlig så är även Nikki det. Hela H-kullen verkar vara väldigt lika varandra till mentaliteten och sättet.
Nikki blev såååå glad när hon hoppade ur bilen och visste precis vart hon befann sig.

Nikki testar tjejernas regnoveraller från Hurtta, något som kan vara väldigt bra att införskaffa nu när det ofta är väldigt regnigt (och man inte alltid vill få in en dyngsur hund).

Smarrigt tuggben, säger Nikki!

Gruppfoto på hela gänget: Nikki, Nikkis lillhusse Adrian, Maya, Nemi, Bella, Selma och Alice!Den här gången blev det ingen klippning av Nikki, även om det hade behövts, men det vi däremot passade på att göra var att göra en liten ”Pälsvårds-film”. Nu börjar nämligen valppälsen att släppa så det är extremt viktigt att man kammar och sköter pälsen:
//www.youtube.com/embed/lABueWkzhg8
Här kan man se hur Helena gör när hon kammar och hur ”hårt” hon tar i. Det man kan göra, och som vi även gjorde på Nikki, är att klippa bort pälsen i armhålorna. De kan vara känsliga där eftersom att huden är så tunn. Det är ju dessutom ett ställe där det inte ens syns att man har klippt när hunden ställer sig upp!

//Sofia

I lördags förmiddag lämnade jag och Maya Nynäshamn bakom oss. Vi satt många timmar i bilen och framåt eftermiddagen var vi äntligen framme i Växjö.
För någon månad sedan bestämde vi att Maya skulle på sin sista utställning i Växjö för i år och då var alla hundrum fullbokade när jag skulle boka rum. Turlig nog var vi mer än välkomna att husera hos Mayas son Ziggy (Amazing Selma’s Cheese Cake) som bor med sin familj i Växjö. Det var väldigt kul att igen få träffa Ziggy och familjen Adaktusson (det är hela 3 år sedan sista och det var när de hämtade Ziggy).
Stort tack till Malin, Patrik, Hanna, Klara och Ziggy för er gästfrihet, det här vill vi absolut göra om.
Ziggy och mamma Maya
Ziggy
På söndagsmorgonen lämnade vi familjen Adakutsson och åkte till Tipshallen där utställningen hölls. Väl på plats träffade vi portismänniskorna Emelie och hennes mamma med portisen Diezel och Elin och hennes mamma med portisen Dixie.
Vissa portismänniskor har man aldrig träffat tidigare utan bara haft kontakt med via socialamedier så som Facebook och Instagram och det är verkligen jättekul när man äntligen kan få träffas på riktigt!

Jag tänkte att nu kommer nog folk skratta för jag tog med mig en stol till mig själv och en stol till Maya att ligga i. Annars blir det ofta som så att jag själv får stå för att Maya snor åt sig min stol. Glad blev jag när jag insåg att även Elin hade tagit med en stol till Dixie för annars blir det samma sak för deras del:
Maya och Dixie i sina stolar!
Det var många portisar anmälda och bland de första att gå in i ringen var Emelie och Diezel:
Jag sa det till Emelie att vi är ju nästan släkt numera för Diezel kommer från samma uppfödare som vår foderhane Bertil! Det gick strålande för Bertils kusin (dvs Diezel) som blev bästa juniorhane med Excellent och CK samt slutligen 3dje ”Bästa-hane” och reserv-cert!
Därefter var det en hel del tikar innan det var dags för Maya att gå in i championklass där det var 5 tikar anmälda.
När det är dags för Maya att bli bedömd känner domaren på henne och säger ”hon är nog lite tjock”.
”Tycker du?”, frågar jag, jag trodde hon skämtade.
”Ja det tycker jag nog”, säger domaren.
Det trodde jag nog aldrig att jag skulle få höra på Maya, att hon skulle vara tjock.
Domare är märkliga, ena dagen är hunden för smal och får nedslag på det och nästa dag är de för tjocka…. I alla fall så väger Maya alldeles lagom med sina 21 kg till sina 50 cm!
Hur som helst så tilldelas vi ett Excellent, blir 3dje bästa championtik och får oss ett CK och får tävla vidare i ”bästa-tik”. Det var hela 9 tikar som kom till ”Bästa-tik” och vi blev avtackade för dagen.
Kritiken löd:
”6,5 years. Good bone, strong substance. Nice head, could be darker eyes. Good neck and topline. Strong chest. A bit uppright in front. Good angulations behind. Balanced and elert sidemovement. Good texture of coat. Good temperament”.
En väldigt fin kritik avslutade vi utställningsåret 2014!
Vilken fantastiskt år vi har haft med Maya. Vi hade aldrig i vår vildaste fantasi trott att vi skulle gå i championklass efter bara 3 utställningar och vi har lyckats skrapa ihop:
8 Excellent, 7 CK, 3 CERT, 2 CACIB, 2 reserv-CACIB, 3 BIM, 1 BIR samt SE UCH och vi får absolut inte glömma hennes pinne och vinst i agilityn!!!!
Stort tack till Emelie som hjälte till att fota mig och Maya och tack till alla för en himla trevlig dag och trevligt sällskap! Det här måste vi absolut göra om.
Nöjda och glada lämnade jag och Maya Växjö och for norrut men innan hemfärd stannade vi till i Lammhult där Bellas dotter Tesla (Amazing Selma’s Hawaii Aloha) bor med sin familj. Denna dag var de i sitt ”andra hem” dvs stallet så det blev en liten kort visit:
Tesla tillsammans med sin ”storebror” Nitro.
Precis som de andra H-kullevalparna jag har träffat hittills är Tesla en otroligt glad och härlig tjej. Hon är lättsam, arbetsvillig, social och framåt.
Det verkligen värmer i uppfödarhjärtat när valpköparna lovordar sina hundar (vilken både Ziggys och Teslas familjer gjort denna helg).

Denna helg kunde inte ha blivit bättre, att få träffa sina avkommor som man inte träffat på länge, umgås med deras härliga familjer samt dessutom träffa nya härliga portismänniskor och deras härliga portisar.

Framåt 20.00 var jag och Maya hemma i Nynäshamn, trötta efter många mil och timmar i bil men väldigt glada i alla fall.

Stort tack till er alla som gjorde denna helg till det den blev!

//Sofia och Maya

Så klart att tjejerna ville fira Halloween. När jag sa att man den här helgen ska klä ut sig till något läskigt och gå runt bland grannarna och ringa på för att sedan säga: ”Bus eller godis!!!” protesterade dom vilt. Dom bestämde sig för att inte nöja sig med ”eller”. Nä, dom tyckte det var mycket bättre med:
”Bus OCH godis!!!”
Häxhattarna är på!!!

// Helena

Nästa vecka är det ju halloween så vad passar bättre än att ha ett halloween-kalas, tänkte jag, Nemi, när jag började fundera på tema inför mitt 2-årskalas.
För någon vecka sedan åkte jag in till Buttericks i Stockholm. Jag hade först tänkt ett annat tema men jag hittade inte det jag sökte (så det får bli en annan gång istället) men jag tycker att jag lyckades riktigt bra med mitt planerade och utförande i alla fall:
En pumpa och en pumpa-lykta samt massa äckliga spindlar (fast det är nog mest 2-bentingarna som tycker att spindlar är läskiga…)….
Förr i tiden var min släkt bland de värsta piraterna som seglade kring Portugal (klart det måste ha varit på det sättet, eller hur?!?!)… Så vad passar bättre än att ha vimplar med döskallar på?!?!
Visst är jag duktig som helt på egen hand klarade av att sätta upp pirat-vimplarna helt själv??!!
Gammelmoster Selma älskar kalas så hon satt och skakade av iver över att hon fick komma på min fest:
Mormor Alice är lite coolare:
Fast jag är ju såklart coolast av oss alla:
Självklart var också moster Bella med:
Samt mamma Maya:
Jag tänkte som så här: lila hattar till brunbjörnarna och röda till oss lakritstroll… Jag tyckte att det passade bäst så!
Det serverades gotte-tallrik bestående av bland annat: köttbullar, planet pet-godis, morotskex och mycket annat smarrigt.
När 2-bentingarna hade sjungit klart födelsedagssången sa jag: klara…… färdiga….
ÄÄÄÄÄT!!! Och på min signal vräkte vi oss i allt som fanns på tallrikarna. Vårat motto är: ”det gäller att passa på, för de där 2-bentingarna ser rätt så matglada ut”.
Jag fick också förklara för moster Bella att spindlarna på bordet inte var till för att ätas upp då hon är den som är det största matvraket i vår familj.
Jag hoppades såklart på att det skulle finnas något spännande paket att öppna efter matceremonin och såklart fanns det ett sådant.
Men som den snälla hund jag är överlät jag öppnandet till Selma. Hon är certifierad paketöppnare och tycker ju att det är så kul!
I paketet låg något som jag önskat mig väldigt länge: ”Bamsen”!!!
Tjejerna sa att:
– Nu har du äntligen fått den där grisen som du har önskat dig så länge
Och jag svarade med:
– Det är ingen gris, det är en björn!
– Va? Är det en vanlig björn eller är det en isbjörn, frågade tjejerna lite drygt…
– Det är en grisbjörn, tänk det ni, svarade jag!
Och alla föll ut i skratt.

Just nu är jag inne i en ”Lotta på bråkmakargatan”-period (av Astrid Lindgren). Hon och jag har ganska mycket gemensamt då vi båda är påhittiga, envisa och har en egen Bamsen:
Tusen tack för att ni kom för att fira min 2-årsdag. Nästa kalas är inte förrän i mars men då blir det stor fest. Det är nämligen Selmas 10-årsdag!!!

//Nemi

Idag är ingen vanlig dag, för idag är det E-kullens födelsedag: hurra, hurra, HURRA!!!!
Idag för 2 år sedan låg det 14 nyfödda lakritstroll i vårat valprum. Likt en virvelvind kom de in i vårat liv och rörde runt i grytan.
Stort grattis Plupp, Tilly, Xena, Sigge, Chilla, Chaplin, Eskil, Pingu, Smilla, Dino, Tjoffsen, Nemi, Ludde och Mollie på er 2-årsdag! Hoppas ni alla blir firade ordentligt idag!

Ett speciellt grattis till vår älskade Nemi:
Många portisar är otroligt envisa men få är så envisa som du är! Under dessa 2 år har vårat eget tålamod prövats många gånger i och med dina otroligt starka åsikter. Ingen är som du men du har verkligen gått rakt in i våra hjärtan.
Nu kanske det låter som att Nemi är en jobbig hund men det har hon absolut aldrig varit. Hon har bara haft envisa åsikter om många saker här i livet (tex att det är väldigt onödigt att klippa nosen). Om man ska säga någon negativ sak om Nemi så är det ibland lite jobbigt när Mållgan kommer fram och ska slå med sina tassar I övrigt är hon en helt underbar tjej, en sann vän som alltid finns där. En tjej som fungerar i alla situationer och som är en riktig matte-gris (till min stora lycka).
Vi älskar dig och dina släktingar otroligt mycket!

Självklart har Nemi bjudit in de andra tjejerna på kalas, håll utkik i bloggen under dagen så får ni se vad dagens tema är.

//Sofia och flocken

Det är lite tråkigt att man inte kan ladda upp bilder direkt från mobilen här i bloggen. Nu måste vi göra som så att vi skickar bilderna till mailen från mobilen och därefter laddar vi upp bilderna i bloggen på datorn. Vill ni följa mig (Sofia) och Helena ännu mer så finns vi på Instagram där vi ibland lägger upp lite andra bilder än de som kommer ut här.
Idag startade vi dagen med en härlig promenad med tjejerna i skogen:
Vi går i skogen varje dag och stöter oftare på vilda djur i skogen än vad vi stöter på människor. När vi väl träffar människor reagerar hundarna likadant som när vi stöter på vildsvin. Dom springer fram och skäller för att försöka skrämma iväg ”inkräktarna”. Vi har lärt oss med åren och kopplar upp där vi vet att det finns en risk att det kommer människor.
I förra veckan hade vi närkontakt 2 dagar på raken med vildsvin. Ena dagen sprang en i panik bakom oss när vi gick på en grusväg och dagen därpå plaskade det i ett dike en bit framför oss och iväg sprang en gris. Tjejerna gillar inte vildsvin men jagar varken gris, älg eller rådjur mm. De vill att djuren håller sig för sig!
Idag när vi kom hem blev det grillad kyckling till lunch och Nemi satte sig tillrätta på stolen bredvid mig.
Nemi tyckte att hon skulle få smaka!
När vi 2-bentingar hade ätit klart slog sig tjejerna ner framför diskbänken.
Imorgon fyller Nemi 2 år men hon behöver fortfarande stödhjul när hon sitter
Vi måste nog förklara för henne att stödhjul är till för små tjejer .
När kyckling väl var uppdelad på 5 olika tallrikar så radade tjejerna upp sig.
Klara… Färdiga…..
Ääääääät!

Smarrigt värre, tyckte tjejerna!
//Sofia