Amazing Selma´s

Imorse hörde veterinären Jenny, Haninge Djurklinik, av sig och berättade att Selmas knölar inte var cancer utan orsakade av en infektion….. puh, vilken lättnad !
Det var ett underbart härligt besked att få. Det innebär att Selma inte behöver opereras en gång till och att ”tratt-tiden” snart är över.

// En glad Helena

Här är en bild på Selma, sommaren 2007, när hon håller koll på Sofia och Fredrik som badar. Hm, hennes frisyr liknar Brolles, eller hur ?

sa Selma till mig imorse…..
Ja, jag tycker det är lite orättvist……
Selma fick ett snyggt, rött armband idag. Förut har hon haft vita och blåa armband och då har jag inte varit så avundsjuk. Men jag tycker att rött är så vackert och jag tycker att jag passar så bra i det. Jag funderar på om jag ska ”låna” armbandet någon dag .

Matte säger att Selma får ha snygga armband på sig dom stunder hon inte har tratten runt halsen, t ex när vi ska gå ut och gå.

Kanske vill jag inte ha armband i alla fall….. inte om det innebär att jag måste ha tratt….. det verkar vara så himla jobbigt….. speciellt när man ska sova eller springa upp och ner i trappan. Inte får Selma leka med oss heller för då kan såret på armen gå upp. Det är ett himla dumt ställe att ha sår på för så fort Selma böjer handleden (vilket hon gör varje gång hon tar ett steg) finns risk att såret går upp. Dom andra såren (på svansroten, ryggen och i läppen) har läkt jättefint.

Hopp och hej, leverpastej (oj, mums, det lät gott….. vad hungrig jag blev )!!

// Maya

Visst ser Selma lite mallig ut med sitt röda armband? Jag har i alla fall en rosa/lila tofs och mamma Alice en orange (men dom syns inte på bilden).

Min lillhusse Fredrik tycker i alla fall att jag är jättegullig !

Ja, det är verkligen en bra beskrivning av en portugisisk vattenhund (åtminstone våra).

Vi har, i princip, alltid en hund på fötterna när vi sitter och äter, lagar mat, sitter vid datan, t om på toaletten (ja, jag vet att tjejerna redan avslöjat det ).

Den stående frågan när man glömt ställa fram något på matbordet är:
”Är det någon som INTE har en hund på fötterna?”
Förhoppningsvis svarar någon ”Ja” för då får den personen hämta det som saknas. Vi har inte hjärta att flytta på hundarna om det inte är absolut nödvändigt. Därför ser vi ut som ormmänniskor om vi måste ”lätta på rumpan”. Man försöker ta sig upp från stolen utan att flytta på den och sedan när man ska sätta sig igen är det samma procedur fast i omvänd ordning.
Hängde du med?

”Hundmänniskor” verkar inte vara riktigt kloka…….
Nä, jag vet, men vi är LYCKLIGA tillsammans med Selma, Alice och Maya !

// Helena

Nä, matte brukar alltid säga att vi är ”fothundar”………..
Vi vill helst ligga på fötterna på människorna – vi vill ju vara där dom är. Det spelar ingen roll hur trångt det är, vi får alltid plats.

Ni skulle se hur människorna ålar och krålar för att ta sig upp från köksbordet när vi har parkerat oss under bordet – det är faktiskt riktigt roligt att se. Dom vill inte störa oss så därför ser dom ut som ormmänniskor.

En annan syn är när matte sitter på ”lilla” toaletten som är så liten att hon nästan får backa in. Vi tycker det är sååå mysigt så hela gänget brukar klämma ihop sig på golvet på mattes fötter, hi, hi, hi……
Matte vill inte visa en bild på hur det ser ut….. Konstigt, va ?!?!
Nä, ni får istället se hur det ser ut i köket när det är matlagning på G!

// Alice, Maya och Selma (som mår bra trots operationssår)

Tack Haninge Djurklinik för er proffsighet och mänsklighet!

Igår opererade Selma bort ett antal knölar på kroppen. Tyvärr, gick det inte att ta alla knölarna i läppen för det hade blivit ett stort sår och därefter ett fult ärr. 1 knöl togs bort för att skickas på analys…. kanske är det något ofarligt som går att medicinera. Dessutom har Selma haft knölar på höger handled, 1 knöl på svansen och 1 på ryggen. Även dessa är skickade för analys.

Vi var med när Selma fick lugnande medel så när de bar iväg med henne till operationsrummet sov hon djupt och märkte inte att vi inte följde med. Efter 1 timme (som vi tillbringade på Bauhaus… Peters älsklingsaffär…..) åkte vi tillbaka till djurkliniken.

Sköterskan Helena (min namne) meddelade att operationen gått bra och att vi skulle få träffa Selma om en stund. Det dröjde inte länge så kom Selma ”utsnubblande” till oss. Det visade sig att så fort de stoppat in Selma i en bur efter operationen hade hon satt sig upp. Sköterskan Helena var förvånad över att Selma vaknat till så fort och därför tog hon med sig Selma till oss. Vi fick låna ett rum och så fort jag satt mig ner på golvet slocknade Selma i min famn och sov djupt en lång, lång stund. Hon ville uppenbarligen INTE vara själv och det behövde hon inte heller.
Vi är, som sagt, väldigt tacksamma att vi fick vara med när Selma började vakna så att hon kände sig trygg.

Under hemfärden funderade vi på bästa sättet att separera Selma från Alice och Maya. Tänk om Maya skulle välkomna henne på sitt vanliga sätt? Dvs hoppa och skutta och bita Selma i läppen. Vi hade inte alls behövt oroa oss. Både Alice och Maya var såååå snälla och nosade försiktigt på Selma.

Och så var det det här med ”parabolen”. Fy för den lede, sa Selma. Vad gör ni med mig? Jag ser ut som en fåntratt och inte kan jag röra mig som jag vill. När kvällen kom åkte i alla fall tratten på. Vi ”placerade” Selma i sin säng och gick och la oss. Det dröjde inte lång tid innan jag hörde tassande steg. Parabolen (och Selma) fastnade mellan väggen och min sängsida. Jag insåg att det inte skulle bli en lugn natt så därför valde jag att lägga mig på en madrass på golvet så att jag skulle kunna vara så nära Selma som möjligt. ”Fåntratten” togs bort och istället hade jag en hand på henne så att jag kunde känna om hon försökte klia sig eller om hon steg upp. 5 gånger var vi ute under natten så idag är jag rätt ”slak”.

När jag åkte ut i skogen imorse med Alice och Maya var Sofia hemma hos Selma. Selma tittade längtansfullt på oss när vi gav oss iväg och då skar det i hjärtat på mig. Jag vet att hon inte skulle orkat följa med men skogen är ju bland det bästa Selma vet. Det ska bli skönt när stygnen är borta och hon kan hänga med som vanligt igen.

// Helena

Titta, suckar Selma, jag ser ju inte klok ut. Jag får in huuuur många TV-kanaler som helst med den här parabolen.

Hör du också röster ibland?
Det gör jag (ganska ofta måste jag få lov att säga)!
Ibland är det sorgsna röster som säger: Snälla Maya, kom och hämta mig…… ta med mig hem…. snälla, Maya!
Ibland är det glada röster: Hejsan, hoppsan! Ska vi hitta på nåt kul ihop?

Jag kan inte låta dom stackarna vara ensamma så självklart tar jag dom med mig. Vissa gånger blir det svårt för då är det flera som ropar samtidigt – då blir jag lite kluven. Ska jag ta med mig den lilla krokiga eller den tjocka feta?

Du undrar vilka jag menar?

Pinnarna i skogen, så klart !

// Maya, pinnarnas ”räddare i nöden”

Här är det Långa Slanka som får hänga med!

…. är inte alltid en dans på rosor. Hm, det uttrycket har jag funderat på länge…. vem vill egentligen dansa på rosor? Dom kan ju vara oerhört taggiga. (Om man sa: ”Livet är inte alltid en dans på rosenblad” hade jag förstått det bättre).
Nä, jag vill nog hellre dansa genom livet på skön, grön mossa.

Kanske är det så att för att uppskatta det underbara, härliga som finns i våra liv måste det till lite tråkigheter ibland. En del drabbas värre än andra. Vi tillhör ”andra”. Allt flyter, liksom, på och vi njuter av vårt liv.

Det som får mig att skriva det här är att Selma ska opereras på onsdag (21/1). I slutet på sommaren hade hon en knöl i underläppen. Den växte och vi blev givetvis oroliga. En tid bokades för operation men dagarna innan det var dags hade knölen minskat avsevärt i storlek – skönt, det var nog bara en infektion, tänkte vi. Maya var ju ung och hade ganska vassa tänder så det var nog hon som lyckats sätta en tand i Selmas läpp.

Dagarna före jul upptäckte vi att nu var det flera små knölar i Selmas underläpp. Kanske skulle de försvinna av sig själva? Men nej, de har blivit fler och fler och fler. Vi vill helst inte operera henne för ”ett ingrepp är alltid ett ingrepp” och Selma är en känslig individ. Men vi vågar inte låta det vara. Nu håller vi tummarna för att det är någonting ofarligt.

// Helena

Här ser man att höger underläpp buktar ut på Selma. Men visst är hon vacker?!?!

Underbara Alice i januarisolen!

Hakuna matata – inga bekymmer! Så ser Mayas liv ut – alltid så glad och positiv.

Här har Maya och Sofia precis spårat rätt på Alice, Selma och mig (gårdagens spårövning).

Vad väljer du? En dans på skön, grön mossa (som den här) eller en dans på taggiga rosor?

Ja, jag säger då det…..

Den där lilla loppan (som numera har vuxit ikapp Selma) är en skön liten gynnare. Hon hittar på saker mest hela tiden. Ibland undrar man var hon får allt ifrån. Det kan inte vara från mig tänker jag, det måste komma från pappa Agge…..
Nog för att jag hade lite bus och hyss för mig när jag var liten men den här ungen har ju alltid något på gång. Hussarna och mattarna i flocken skrattar bara och tycker att hon är rolig. Visserligen brukar jag också le lite i smyg för jag måste ju säga att: tråkigt tillsammans med Maya…. det har man inte !

Det syns tydligt på henne när hon har nåt hyss för sig för då fjantar hon runt, svänger på rumpan, viftar eeextramycket på svansen OCH grymtar som en gris samtidigt som hon ser totalt oskyldig ut .

Här om dagen kom hon ut från lillmattes rum med en chipspåse i munnen. Hon svansade runt och visade upp sitt byte medan hon tydligt talade om att den här får jag iiiinte ha. En annan dag ”kastade” hon ner ett märgben för källartrappen och det dånade i hela huset. Hon var nog mycket nöjd med resultatet eftersom benet trillade hela vägen ner. På nätterna lämnar hon presenter till människorna. Hon lägger ett gammalt märgben i nacken på dom eller vid fotänden.
Om jag ligger och tuggar på ett ben och lilla loppan har ätit upp sitt ligger hon bredvid mig och ser så där oskyldig ut. Om jag då råkar lägga benet framför mig och titta åt ett annat håll kryper hon obemärkt fram och norpar det för mig. Då tänker jag: Ja ja, lilla vän. Ta benet för du behöver det säkert bättre än jag.

Visserligen kommer jag ihåg en episod som hände när jag var yngre:
Eftersom jag (fortfarande) är barnsligt förtjust i allt som luktar gott (t ex smink) kunde jag inte låta bli att ”låna” lillmattes foundation. Det var en tjusig liten glasflaska med en metallkork. Lillmatte sprang runt och anklagade matte och husse att dom hade tagit lillmattes ”luktagottflaska”. Hon visste inte att jag bara lånat den en stund. Det var lite kruxigt att få upp den förbenade korken. Jag bet och bet. Till slut kom jag åt lite av innehållet.
Tyvärr, hade jag ingen spegel att titta i för när jag kom ut i köket blev jag avslöjad. Matte sa: Men vad har Alice på nosen? Hon är alldeles beige……

// Alice

Här övar Maya på sin roll som ”Maya med blåa mulen” (hon blev så enormt avundsjuk när hon fick se en bild av när Selma övade sig på att vara ”Rudolf med röda mulen”). Visserligen hade hon lite problem att se nåt men hon övade och övade och övade.

Så här såg Selma ut i september -08 när hon övade inför julspelen.

Jag överdrev nog lite….. Det är inte alltid bus och hyss. Lilla loppan trivs alldeles utmärkt att ligga och mysa tillsammans med mig och Selma.

Ordningen är återställd …… jag behöver inte flytta!
Förresten tror jag inte att jag skulle trivas om jag inte fick ha Alice och Maya hos mig – jag äääälskar dom (speciellt när dom löper ). Nä, om jag ska vara helt ärlig hade jag nog inte velat vara utan MINA människor heller.
Mina 2-bentingar har äntligen fattat att det inte är grabbar jag kollar efter när jag löper – jag gillar nämligen tjejer. Rocky hade kunnat uppvakta mig hur mycket som helst jag hade ändå aldrig låtit mig lockas in i några dumheter.

Hur som helst, skönt att vi äntligen får springa lösa i skogen igen även om det dröjer några dagar till innan vi kan träffa våra killkompisar (men som ni förstår är DET inte ett problem för mig ). I helgen var det massa 2-bentingar som for fram PÅ VATTNET på sjöarna som finns i skogarna vi brukar besöka. Dom hade konstiga saker på fötterna. Det verkade inte som om dom sprang utan dom, liksom, flöt fram (matte och husse kallade det för skridskor?????).

Idag fick vi ha skogen helt för oss själva för nu är det blött på sjöarna även om det inte går att dricka vatten i alla fall – konstigt (matte förtydligar: det har töat så nu är det blött ovanpå den ca 10 cm tjocka isen).

Tjolahopp, tjolahej…. tack för mig!

// Selma

P.S. Alice och Maya hälsar att dom skulle aaaaldrig låta mig flytta, så det så! D.S.

Vad vore vi utan varandra? Ingenting!
Vi drömmer oss tillbaka till sommaren -08 när vi var på Gotland. Snart kommer en ny sommar med salta bad och bus på klipporna!

…. vad var det jag sa, Selma?
Man kan inte vara nog försiktig!

Igår när Peter, jag och vovvarna gick i skogen kom det plötsligt en hanhund springande. Ingen husse eller matte syntes till men nog kände jag igen den busiga vovven som hade smitit – det var en blandraskille vid namn Rocky. Jag tror han är en blandning mellan golden retriever och schäfer, så det är ingen liten grabb. Han var överlycklig att han äntligen hittat de höglöpande tikarna .
Lagom glada var vi .

Jag fick snabbt av kopplet från Selmas halsband. Jag gjorde en ”snara” av kopplet som jag satte runt Rockys hals (han hade nämligen inte något halsband på sig).
Som tur var hade vi både flexikoppel och vanliga läderkoppel med oss så när vi äntligen hade Rocky under uppsikt kunde vi plocka upp ett annat koppel till Selma ur ryggsäcken. Peter gick iväg med Selma, Alice och Maya för att inte Rocky skulle frestas ännu mer. Jag funderade en stund på vad jag skulle göra med den kärlekskranka grabben eftersom jag fortfarande inte såg till ägaren. Som tur var behövde jag inte vänta jättelänge innan en kille med ett tomt koppel (och halsband) kom springande. Så fort bildörren hade öppnats hade Rocky lagt benen på ryggen och spårat upp oss. Hussen hade inte en chans att hinna få på kopplet……

Jag är glad att jag hade Peter med mig för annars hade jag fått det ”körigt” med att hålla bort 2 höglöpande tikar (och 1 ickelöpande tik) från en kärlekskrank hanhund.

Jag är inte arg på hanhundsägaren för jag vet hur stor driften kan vara men det blir helt klart ett orosmoment för mig att vistas i skogen under tjejernas löpperioder. Skogen är, trots allt, vårt vardagsrum som vi besöker varje dag – något vi inte vill vara utan.

// Helena

P.S. Numera ligger det ett extra koppel och halsband i ryggsäcken om vi får ”oväntat besök”. D.S.

Hjälp, där kommer Rocky…….

(Skämt åsido, fotot är taget vid ett helt annat tillfälle – jag hade inte en tanke på att plocka fram en kamera igår ).

Nä, nu får det vara nog……. jag blir nog tvungen att flytta…….det har blivit oordning i flocken…..jag förståååår inte vad som hänt med matte…….

Jaha, du undrar förstås varför jag vill flytta…..
Jo, vi har inte varit i skogen på 2 hela dagar!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag tror att matte har fått fnatt, hur KAN hon bara låta bli att ta med oss till skogen?????
Kan du förstå det???? Det kan inte jag!!!!!

Matte skyller på att jag och Maya höglöper och att hon inte vill möta en kärlekskrank hanhund som kanske kommer ”löpandes” till oss. Men herreguuud, som om det skulle vara så farligt då???? Jag skulle inte ha något emot att träffa en snygging (tja, en halvsnygging skulle nog också duga, tror jag ). Jag har pratat lite om det där med Maya men hon fattar nog inte riktigt vad det är jag pratar om.

Nä, ska det vara många dagars koppelpromenad DÅ FLYTTAR JAG (tror jag, men kanske är det inte bättre hos någon annan?)!!!!!!!!!!!!!!!!!!

// Selma

Ja, titta matte, jag har redan börjat packa väskan, bara så du vet!

Ooooh, vilken rolig kväll det var igår!
När det blivit mörkt ute hände det saker, vill jag lova. Det sprakade och knastrade och small .
Vadå????
Skotträdd?
Nä, vad är det?
Jag och mamma och moster var ute på tomten och lekte. Med jämna mellanrum såg vi vackra färger på himlen. Sen kom det ett ”pang” eller ”psssshhhh” eller ”ooiiiiihhhh….poff!”. Det var kul tyckte jag . Men det var inte från oss smällarna och ljuden kom, för matte säger att hon inte vill att vi ska smälla smällare. Det finns så många hundar och andra djur som är rädda när det låter högt – jag tycker JÄTTESYND om dom . En av våra kompisar är jätterädd och det är INTE roligt.

Vi hade trevligt sällskap också – det var flera mellanmänniskor hemma hos oss. Mellanmänniskor är såna där som inte är valpar men dom är heller inte vuxna tikar och hanar – dom är någonstans mittemellan. Det är skojigt att vara med mellanmänniskor för dom är stora nog att gå ut och gå med oss samtidigt som dom tycker det är roligt att leka och busa!

// Maya

Här är jag tillsammans med mamma, moster och mellanmänniskorna!