Amazing Selma´s

Hunduppfostran är svårt. Som ägare är det viktigt att lära känna sin hund, vad är det för individ som jag har fått? Är den hårdhudad eller inte? Är den tuff eller är den vekare? Lyssnar den på tillrättavisningar eller struntar den i det?

Hunden kommer inte anpassa sig efter dig, det är vi som måste anpassa oss efter den. Våra 6 portistjejer är 6 olika individer och vi behandlar dom på 6 olika sätt. De som är mest olika är halvsystrarna Nemi och Doris. Doris är väldigt lätt att tillrättavisa. Man behöver inte säga till tydligt utan hon lyssnar i princip på en gång. Nemi har varit raka motsatsen. Hon har alltid gått sig egna väg och jag har fått vara tuffare mot henne.

Med tuff menar jag inte att jag har varit dum. Att vara dum mot sin hund leder inte till något gott. Med tuff menar jag att jag har behövt vara tydligare som hennes flockledare. Hon har inte själv vetat vad hon får och inte får göra utan jag som ledare har fått visa henne vägen. Vissa saker är inte okej och då måste jag på ett tydligt sätt visa henne det.

Man får inte vara dumsnäll samtidigt som man inte får vara dum mot sin hund. Man gör inte en bestämd och tuff hund en tjänst genom att agera dumsnällt. Lika lite gör man hunden en tjänst om man är för tuff mot en hund som är lite vekare.
Har du en hund av den vekare karaktären måste du anpassa dig efter det. Då får du absolut inte ställa för höga krav och sätta för mycket gränser.
Det är olyckligt att se hur vissa hundägare sätter på tok för höga krav, sätter för mycket press samt utövar en form av maktmissbruk genom att inte låta hunden göra vissa saker istället för att låta hunden få växa som individ och bli mer trygg.
Man måste välja sina fajter. Nej, det är inte okej att en hund är uppe på diskbänken och snor mat men att bestämma att hunden inte får ta ”den där pinnen” bara för att känns inte rätt och det är inte rättvist mot hunden.
Då kan du få en hund som inte vågar göra saker bara för att den inte vet om matte eller husse ska bli arga.
Förvirra inte heller hunden genom att ena dagen låta den göra vissa saker och att nästa dag inte tillåta det. Tänk ut redan från början vad som är viktigt att hunden får göra och vad den inte får göra.

Bestämda hundar…..
När Nemi var 11 veckor gammal och hennes sista syskon, Xena, skulle flytta så skulle vi kvällen innan klippa Xenas klor. Nemi var i vägen och skulle reta Xena så vi bad då Nemis husse Micke att ta bort henne. Han satte sig med Nemi i soffan och Nemi började att skrika (ja, hon skrek). Hon ville inte sitta i sin husses knä, hon ville ner och reta Xena ju!
Jag och Helena konstaterade att nu kunde inte Micke släppa ner Nemi för då skulle hon lära sig att skriker man så kommer man ner. I 1 timme satt dom där. Efter 1 timme hade Nemi tystnat och fick komma ner. Nemi är en bestämd dam och det visste vi redan då. Jag tror att den händelsen i Nemis liv var en viktig byggsten. Efter den händelsen kapitulerade hon snabbare och snabbare. Hon fick lära sig som liten att det inte är hon som bestämmer utan man måste rätta in sig i ledet. Idag är Nemi fortfarande bestämd men hon vet att det är hennes matte som bestämmer och att man ska lyssna på henne (mig).

Att vara värdefull för sin hund är viktigt! Så hur blir man värdefull? Om du inte har ambitionen att lägga ner tid och träning på din hund så kan du se dig i stjärnorna att bli värdefull. Att bara vara snäll, kärvänlig och ge hunden mat räcker tyvärr inte heller.
Du måste visa hunden att den tjänar att vara med dig. En tydlig och rolig ledare får en närmare relation till sin hund.

Hundar vill göra saker och den vill göra det tillsammans med dig. Hitta på roliga aktiviteter med din hund. Lägg spår, låt den leverera leksaker, plocka upp saker, balansera på stenar, lär den trix. Allt sånt gör att hunden tycker att du är rolig. Det ska vara roligare att vara med dig än med någon annan i världen! Hitta helt enkelt det som din hund tycker är kul och gör det.
Så nej, hunden kommer inte att anpassa sig efter dig. Vi måste anpassa oss efter individen vi har fått i kopplet och utifrån det forma hunden till den individ vi vill ha.

Imorgon ska Nemi och Doris göra BPH (mentalbeskrivning). Det är två halvsystrar som är helt olika som individer och som vi har behandlat dom på helt olika sätt. Vi har anpassat oss efter individerna. Den ena har fått en betydligt tuffare uppfostran än den andra men utan den hade hon inte blivit den älskade tjej jag har idag.
//Sofia

Det här är något som jag har funderat och tänkt på länge men det är först nu det blir nedskrivet…..
Jag vill att ni som vill skaffa hund ställer er frågan, varför vill jag skaffa hund?
Jag vill också att alla vi som har hund ställer oss frågan, varför har jag hund?

Så varför ska vi ställa oss dessa frågor?
Jag anser att hundar har något fantastiskt att ge oss människor bara vi bjuder till och uppmuntrar och ger hundarna en givande vardag.
Jag anser att om man skaffar ett djur så ska man på allra bästa sätt ta hand om djuret, oavsett vad det är för djur.
Innan vi hade hundar och innan vi visste om att det faktiskt fanns en ras som pappa klarade av så skaffade vi först akvarium (något som pappa tog hand om).
Vi har genom åren också haft geckoödlor:
Vi har också haft flera stycken undulater (och de flesta samtidigt):
När vi hade ödlor och undulater så försökte vi på allra bästa sätt ta hand om dom. Ödlorna la vi ibland ut filtar och kuddar i hallen så att dom skulle kunna få utlopp för att leva ett så naturligt liv de bara kunde.
Fåglarna flög fritt i köket (vi gillar inte djur i bur) och när Zid tappade flygförmågan så hade vi flygträning med honom.

Många skaffar hund och visst man ger hunden mat, motion och kärlek men sen då? Precis som att vi människor uppskattar mentalaktivering i olika former. Vissa dansar, löser korsord medan andra tycker att det är stimulerande att samla på frimärken).
Jag anser att om man skaffar ett djur så ska man ta sitt ansvar som djurägare att hitta på saker med sina hundar.
Vår ambition är att minst 1 gång per dag hitta på någonting med tjejerna (förutom promenader). Det kan vara allt från att gömma leksaker i skogen, träna olika trix, köra agility, vattenträna på sommaren eller lägga spår.

För några år sedan hade vi en familj hemma hos oss som var intresserad av valp. Familjen brukade ta hand om en släktings hund och vi frågade vad de hittade på med hunden. Svaret blev att: ”nä han är så gammal så ha vill inte göra någonting”.

Vadå inte vill, frågar jag mig själv idag? Hur kan man säga att hunden inte vill hitta på någonting? Snarare kanske det är som så att hunden har fått acceptera att livet inte blev roligare än vad det blev.

Här har ni Alice, snart 10 år (filmat för någon dag sedan) när hon letar leksak i skogen:
Ser ni hur hon viftar på svansen hela tiden? Ser ni hur duktig hon arbetar hela tiden? Och ser ni glädjen i hennes kropp när hon letar och när hon hittar saken?
Hur kan man säga att en hund inte vill hitta på saker? Det är precis som att säga att en gammal människa inte vill göra saker. Okej att orken inte är densamma och att man blir trött fortare än vad man blev som ung, det blir även hundar men att säga att hunden inte vill hitta på saker… Nja, det tror jag faktiskt inte på.
Sen kan det vara som så att alla hundar inte uppskattar att göra precis samma saker men det finns alltid något de gillar att göra.
Nemi gillar inte att leta efter leksaker i skogen men nu äntligen har jag kommit på vad som hon gillar att leta efter, min mössa!
Många skaffar en speciell hund för att den ser så söt ut men vad man egentligen ska fråga sig är: vilken ras passar mig? Vad är jag ute efter när jag letar efter en hund? Och vad är min ambitionsnivå?
Somliga människor, ska enligt mig, inte ens ha en hund. Det som passar dom i hundväg är endast en porslinshund som lite då och då behöver dammas av.

Det är ett stort ansvar att ha hund och ett ännu större ansvar att ha hundar. Jag vill med det här inlägget uppmuntra ALLA hundägare att, istället för att gå t ex 1 timmes promenad, gå 50 minuter och hitta på någonting kul i 10 minuter istället.
Eller lägg ett spår, gå 1 timmes promenad och ta sedan spåret.
Det är det lilla som gör det och det är det lilla i hundens vardag som får hunden att få ett mer innehållsrikt liv.
Nu vill jag också vara extra tydligt med att det här endast gäller unghundar och vuxna hundar och INTE valpar. Valpar behöver mycket sömn.

Jag vet att det finns många hundar som får bra mycket mer än det jag skrev om ovan men det är på tok för många hundar som får på tok för lite!

//Sofia

Lite då och
då får vi frågan från våra valpköpare om vi har tid att träffas.
Tidigare har vi sagt ja till nästan alla som vill komma och träffa oss (för vi tycker ju att det är så kul att träffa våra avkommor) men den senaste
tiden faktiskt börjat säga nej.

Det är inte det att vi inte vill träffas, för det vill vi väldigt gärna, men
det finns några olika faktorer som har gjort att vi blivit mer restriktiva.
För det första så börjar vi idag få äldre hundar, Selma och Alice som både
fyller 10 år under 2015. Vi måste börja ta hänsyn till dom för, precis som med
gamla människor, så kan även äldre hundar tycka att saker och ting kan bli mer
röriga med åldern.
För det andra så passar det ibland sämre att komma hem till oss. Ibland har vi löptjejer
(som vi har haft den senaste tiden) och då har både vi 2-bentingar och hundarna
nog med ”löperiet”.
Vi 2-bentingar får mer eller mindre ”hjärnblödning” av att tjejerna blir så
kära i varandra och tjejerna har nog med sig själva och varandra. Dessutom så
märker vi en tid innan löp att tjejerna får ”nerverna på utsidan” och då blir
det extra rörigt när man får besök.
2 månader efter löp blir tjejerna skendräktiga och då har dom också nog med sig
själva och varandra.
I och med att vi har så många hundar så påverkar dom varandra ännu mer
hormonellt än vad en ensamhund gör. Vi har världens snällaste tjejer som
släpper in alla hundar i flocken men när man har 5 stycken så blir det lite
rörigt till att börja med.
Den tredje saken som också kan vara avgörande när vi säger nej till ett besök
är att vi vid ett flertal tillfällen har fått in sjukdomar i flocken efter
besök t ex magsjuka eller ögoninflammationer.
Har man en eller två hundar så tar det ju bara ett par dagar innan magsjukan
går över men för oss som har flera hundar så sprider det sig som en löpeld från
hund till hund.
Varför vi skriver om det här är för att försöka få fram en förståelse till
varför vi ibland säger nej.
För en tid sedan valde vi att säga ja till att ha vår fodertik Nikki under jul
och nyår då hennes familj är bortresta.
Samma kväll som Nikki kom hem till oss så blev hon dålig i magen. Vi tänkte att
det kanske var pga omställningen att komma hem till oss samt att hon åt av
tjejernas mat på eftermiddagen. 2 dagar senare var det Mayas tur att bli dålig
i magen. I förrgår började det för Alice och inatt har Helena och Peter
sprungit ut varannan timme för att Alice måste ut och bajsa.
Idag började Nemi så nu är det bara Selma och Bella kvar…..
Vi anklagar absolut inte Nikkis familj för det här. Det var något de inte kunde
veta om när de lämnade hem Nikki till oss då hon blev lös i magen på kvällen
men det är en anledning till varför vi ibland säger nej till besök. Det är inte
kul när hundarna blir sjuka pga saker som dras med hem till oss av andra
hundar.
Vi är väldigt restriktiva med att åka på utställningar samt att även gå i
centrala delar av Nynäshamn när vi har valpar av den anledningen att vi inte
vill få in saker som kan vara förödande för valparna.
Man är alltid välkommen att fråga om vi har tid för ett besök men ibland känner
vi att vi antingen inte har tid eller att det just då inte passar. Däremot
tycker vi att det är jättekul när vi får träffa våra avkommor på de aktiviteter
vi hittar på (tex utställningar, valpträffar, kennelträffar, BPH-dagar mm mm). Det
är också som så att det oftast är vi 2-bentingar som tycker att det är roligare
att få besök än vad tjejerna gör. Våra hundar är inte speciellt lekiga med
besökare, de har ju varandra samt att deras förväntan ligger på oss
2-bentingar, de vill arbeta tillsammans med oss!
Som sagt så är det inte det att vi inte vill träffa våra avkommor med familjer
men det finns alltid en anledning till varför vi säger nej.

Många personer som skaffar hund kan ha svårt att förstå att
hundar inte fungerar som oss människor. För det första talar vi inte samma
språk, för det andra tillhör vi inte samma art och för det tredje så har
evolutionen fört oss på olika vägar. Vi är avlade för olika saker och det vi
måste förstå är att olika hundraser är avlade på olika sätt.

För några veckor sedan åkte jag (Sofia) och Helena till
Upplands Väsby för att delta på en Dog Management föreläsning av Gerard O’shea.

Det var otroligt intressant och givande och många ”aha-upplevelser”. Egentligen
gick hela föreläsningen ut på att få oss att förstå att det allra viktigaste
för oss som hundägare är att vi måste förstå att vi ska vara värdefulla för
hunden. Det spelar ingen roll hur mycket vi älskar hunden, om vi ger den
omvårdnad och mat, vi måste lära hunden att vi som ägare är den absolut
viktigaste och mest värdefulla personen i hundens liv. Om vi lär oss att på
rätt sätt visa hunden den vägen så kan vi få hunden dit vi vill. Vi får då en
hund som lyssnar både när den gör rätt och när den gör fel.
Det är idag 5,5 år sedan vi för första gången gick handlerträning för Gerard.
Det vi tog med oss då är att hunden måste kunna sitt namn.
Många tror att ens hund kan sitt namn men egentligen förstår dom inte alls att
man ska reagera när man tilltalar den. Det vi måste komma ihåg är att hunden
inte förstår att den har ett speciellt namn. Namnet är ett kommando för att få
kontakt, precis som att vi lär hunden att den ska sitta, ligga eller göra
vacker tass. När hundar träffar varandra så presenterar dom ju inte sig med
sitt namn!
Gerards filosofi går ut på L-F-F dvs Life-Food-Fun. Alla dessa tre moment ger
vi alla hundägare våra hundar mer eller mindre men det gäller att på rätt sätt
göra momenten.
Vi har egentligen bara två saker som vi vill arbeta bort på våra tjejer.
För det första är det att om vi stöter på människor i skogen och tjejerna är
lösa så kan vi inte få stopp på dom. Då gör de precis som när vi stöter på
vildsvin, dvs springer fram (men aldrig ända fram) och skäller. Vildsvinen
springer iväg men det gör ju inte människorna utan vi riskerar att bli
utskällda. Idag kopplar vi alltid upp där vi vet att det finns en risk att stöta
på människor.
Det andra mindre önskvärda ”problemet” vet jag att det är många som har problem
med och det är att få tyst på hundarna när det ringer på dörren. 99,9% av alla
våra besök är till hundarna och vi får väldigt sällan besök som inte bryr sig
om dom. Portisen är en skvallrande vakthund så att de ska vara knäpptysta vill
vi ju inte (vi ska bevara vakten i rasen) men dom måste lära sig att när vi
säger att det räcker och att vi har kontroll på situationen, att de då tystnar
och inte fortsätter.
MEN, i och med föreläsningen samt att vi nu i snart ½ års tid tränat för Gerard
nästan varje vecka så har vi faktiskt fått nya redskap för hur vi ska träna för
att få önskvärt resultat.
Det är väldigt intressant att genom att bara ändra inställning eller ändra vårt
sätt så får vi ett annat resultat.
Som jag skrev tidigare så talar vi inte samma språk. Tänk dig själv om någon
börjar prata japanska med dig (och vi förutsätter att du inte kan ett ord
japanska). Först kanske personen pratar lugnt med dig men när du inte förstår
så blir personen bara mer och mer upprörd, arg och börjar istället skrika på
dig, du blir väldigt dominerad i denna situation. När vi inte förstår vad
personen vill så blir vi också otroligt osäkra. Detta i hundens värld kan
antingen leda till en inre stress, eller så blir den så frustrerad över att den
inte förstår så att den tar ut det på sin omgivning. Detta kan vi verkligen se
bland barn. Vissa individer som har det jobbigt i hemmen börjar slå andra barn
i skolan medan andra mår dåligt inombords och tar inte ut det på sin omgivning
men kan visa att dom mår dåligt på andra sätt t ex genom att börja skära sig mm.

Det är vi människor som måste finna redskapen för att förstå våra hundar, för
om vi gör rätt så förstår hunden.
Alla som har tränat för Gerard har nog själva sett hur han tar hundar som är
med på kursen, hundar som är helt vilda och galna med sin ägare, och som bara
genom att byta förare i kopplet gör precis som den ska.
Det är så otroligt häftigt, inspirerande och givande att studera sådana
situationer.
Det här är en föreläsning som alla egentligen skulle gå. Har man kommit en bit
i sitt hundägarskap så ger föreläsningen otroligt mycket och man får nya
redskap att använda i vardagen!

Frågan vi alla hundägare måste ställa oss är:

Vad och hur ska jag göra för att bli värdefull för min hund?

//Sofia

Anders Hallgren. Hundsport
5/2012
Den
lilla valpen är efterlängtad och omsvärmas av de nya familjemedlemmarna. De
trängs runt den och den njuter för fullt av all uppmärksamhet. Valpen är
centrum i världen och alla vill vara med den och leka och kela.

Alla är så snälla och positiva, trots att valpens
sylvassa tänder åstadkommer ett och annat skrik av smärta när leken blir för
vild. Men det är ingen som bannar den för det.
Det är som om valpen har kommit till ett himmelrike. Den kan göra nästan vad
den vill och möts mest av bara skratt. Om förmanande röster hörs så är de inte
speciellt stränga. Valpar är automatiskt befriade från skarpa
tillrättavisningar, liksom människobebisar. Vem vill vara sträng mot en valp?
Tyvärr hör man från en del ”experter” att man ska sätta tydliga gränser och riktigt
visa valpen vem som bestämmer. Dessa personer hänvisar till att det skulle vara
naturligt att vara sträng för att, påstår de, hundmammor är hårda och stränga i
sin uppfostran. Det påståendet är fel. Det finns belägg för att hundmammor
istället är ytterst snälla.

Unghund med överskottsenergi
Valpar hamnar ganska snart i ”slyngelåldern”, vilket är
en dålig benämning på individer som har kommit i en ålder när de har ett
ständigt energiöverskott. Unghundar drar i kopplet, hoppar på folk, kan leka
med andra hundar i timmar, om de bara får chansen. De gnäller otåligt om saker
tar för lång tid och skäller gärna och mycket. De här sakerna är inga
problembeteenden, utan en helt naturlig följd av att ha mycket energi. Hundägaren
börjar tycka att hunden är tröttsam och besvärlig med all sin energi. Den tar
upp för mycket plats i familjelivet och ägarna börjar ryta när hunden gör saker
som den inte får göra.

Kärleken sätts på prov
Råden om ”quick fix”-metoder frestar i allt mer: ryck,
ryt och slå. Vanligen uttrycks det med andra ord, som ”var tydlig”, ”låt inte
hunden ta över”, ”förbättra ditt ledarskap” och ”var sträng som hundmamman”.
Det är nu folk vanligvis går kurs för att lära hunden att den inte ska dra i
kopplet, hoppa, skälla, gnälla och överdriver det den gör. De försöker träna
den att vara lite som en vuxen hund, att lyda och inte vara så energisk. Den
lekfulla tiden är tyvärr över och ägarens tolerans börjar bli på upphällningen.

Kärleken nöts i kanten.

Vuxen och anpassad
Sorgligt nog anpassar sig den läraktiga hunden. Den blir
mer passiv och böjer sig under trycket av alla förbud. Hundägaren kan inte
riktigt koppla av ändå, för att hunden har blivit starkare och fortfarande kan
dra i kopplet och vara överenergisk i vissa situationer. Inomhus har den blivit
”välartad”, det vill säga den ligger mest och vilar. Det är promenaderna som
frestar på och känns lite som en kamp. Utfall mot andra hundar har börjat bli
påfrestande, man skäms ju inför andra hundägare. Och i skogen drar hunden iväg
på egna turer och jagar efter djur. Därför blir promenaderna kortare vissa
dagar, för man kan ju inte, anser hundens ägare, hela tiden prioritera hunden,
man har ju ett eget liv också. Vore den inte så stark och energisk så skulle
det vara trevligare att gå mycket längre.

Kärleken har svalnat lite.
Åren går fort och hunden är snart mitt i livet. Men tyvärr,
i alltför många fall, inte längre mitt i familjens liv. Visst får den
pliktpromenader. Men barnen kan och vill inte längre. Så det blir en av de
vuxna som får göra hela arbetet, ibland kan den andra offra sig. Det är inte
lika roligt längre att ha hund, tycker flera, det är besvärligt och tar tid. Och
inga kurser finns för att gå längre.
Många kommer till en punkt där hunden sätts åt sidan. Visst, den får de pliktskyldiga
turerna, men de verkar bli allt kortare. Och eftersom hundar inte protesterar
och pockar så glömmer man så lätt bort deras behov. De är som gamla människor,
finner sig och sover bort en stor del av sina liv. Den kärlek som finns kvar
efter några år räcker allt mindre.

Gammal och osynlig
När hunden har blivit gammal har det gått så långt att den
inte märks, inte syns, inte hörs. Livet består av att få mat och korta
kissturer och sedan in igen.
Kärleken är borta.
Men den kommer igen när hunden dör, i form av skuldkänslor och sorg.
Fast det
är ju så dags då……….

Det är väldigt sällan som det hamnar negativa och något arga inlägg här i bloggen. Eller rättare sagt: Det har aldrig hänt!
Det här ska inte bli en ny trend utan ni ska fortfarande kunna läsa om vår roliga vardag och andra skojiga saker som händer. Men det här inlägget kanske inte blir så kul. Många kommer kanske ta åt sig, bli sura, upprörda och arga. Fine… bli det. Men en blogg är väl till för att uttrycka sina känslor och få fram ett budskap till många!!?

Jag vill börja med att dela med mig om vad som står hos SBK angående strikt hundägaransvar:
”Som hundägare har du ALLTID strikt hundägaransvar. Det strikta hundägaransvaret betyder helt enkelt att du som hundägare ALLTID är
ansvarig för vad din hund gör, oavsett om din hund har blivit provocerad eller
inte.

Det kan tyckas konstigt och märkligt att du blir ersättningsskyldig
om din kopplade hund skulle råka bli påhoppad av en lös hund och hamna i
slagsmål. Om din hund i en sådan situation skulle klara sig utan skador medan
den lösa hunden får bitskador är du som hundägare ersättningsskyldig för
veterinärvården av hundens skador.

Om din hund hamnar i slagsmål med
andra hundar är du alltså alltid skyldig att ersätta den andra hundägaren för
eventuella skador som din hund har orsakat, oavsett vilken hund som har startat
slagsmålet. Dock är den andre hundägaren lika ansvarig för sin hund och måste
ersätta dig för din hunds eventuella skador.”

Förstår ni? Jag som hundägare är skyldig att ha den uppsikten över min hund att den inte gör något mot en annan hund/människa/annat djur, vad det än handlar om.
Det har kommit till vår vetskap att en av våra avkommor (tänker inte säga vem), har tjuvparat en tik av annan ras vilket resulterat i många valpar. Jag vet att mamma (Helena) har påtalat för drygt ett år sedan för den familjen vikten av att ha full kontroll över sin hund.

När våra tikar löper har vi alltid full kontroll över dom. Vi har ändå varit med om att hanhundar har kommit smygandes i skogarna som vi går i. Husse/matte har öppnat bildörren och hunden har stuckit till oss. Vi har alltid ett extra koppel och halsband med oss när våra tikar löper. Just för att kunna ta fast en eventuell hane. Alla våra tikar (utom Selma) är tilltänkta för avel, en tjuvparning skulle rent krasst kunna innebära att vi förlorar vårt avelsmaterial (det är inte ovanligt att det blir komplikationer vid en abort så att man blir tvungen att ta bort livmodern).

Jag vet heller inte hur många gånger per år som jag säger till mamma att jag blir så ledsen när man hittar blandrasvalpar på Blocket som har portis i sig. Varför blir jag ledsen? Jo för jag vet själv vilket arbete och hur mycket tid vi lägger ner för att hitta hanarna som vi använder oss av. Vi testar våra föräldradjur för HD, PRA, JDCM och IC just för att valparna ska ha förutsättningen att få ett bra liv utan sjukdom. Vi lägger ner massvis med tid på valparna och att blanda ut med andra raser känns för mig fel! Dessutom finns det väldigt många bra uppfödare av alla olika raser som arbetar för att få fram friska och rasrena hundar som sitter med valpar kvar.
Nu blir säkert många av er som har blandraser sura ”min hund är så fin, den är så frisk mm mm”. Jag tycker att det är tur att det finns människor som faktiskt vill ha blandraser (eller så skulle det vara bra om ingen ville ha dom så kanske vi skulle sluta blanda). När man köper en blandrashund så har du INGEN aning om vad du får. Du kan få det bästa av båda raserna, men du kan också få det absolut sämsta. Att säga att blandraser är friskare än renrasiga hundar tror jag inte ett dugg på. Jag har sett otroligt många blandraser som lider av många olika sjukdomar. Tex: höftledsfel, allergier, klokapselavlossning (SLO) mm mm.

Jag hoppas att alla våra andra valpköpare. Om ni så är framtida eller befintliga tar till er av det som har skrivits ovan. Om ni vill att er hund ska gå i avel så testa för alla sjukdomar, ställ ut hunden och hitta en portistik/hane som är lämplig eller ha den till förfogande för andra. Jag hoppas att ni både som tik- och hanhundsägare tar ert ansvar!

//Sofia, Helena & Peter