Amazing Selma´s

Nä det är långt ifrån bara elände (som det kanske lät på det förra inlägget) hos oss.
Vi har ju lyckan att få dela livet med en stor och härlig flock portistjejer!
Just nu har det blivit skare på snön som ligger på backen och oj vad tjejerna ääälskar skare! Det är så himla härligt att ligga på och gnugga kroppen mot.
Jag brukar säga att de är ute och gör snöänglar:
Tyvärr mörka och suddiga bilder från kvällspromenaden igår men ni förstår innebörden.
Sen är ju såklart lilla, eller ganska stora, Saga ljuset i tillvaron! Hon är så himla härlig och har tagit våra hjärtan med storm.
Vi är alla så himla förtjusta i henne och till och med Micke (min sambo) som bestämt sa att vi inte skulle ha fler än 2 hundar är helt såld.
Han brukar säga att vi måste akta oss så att inte dagmamman snor henne från oss (läs Helena, dagmamman är hennes smeknamn).
Saga, hela 7,4 kg kärlek. Smeknamnet är ”Lille-bus”, ”Lille-Skutt” och ”Lill-Chabo” (Lill-Chabo kallar pappa Peter henne av någon anledning).
Det är alltid bra att ha smeknamn på sina hundar och framför allt valpar. Då kan man säga smeknamnet när man inte är riktigt säker på att valpen kommer att lyssna och på så sätt så slipper man tjata sönder namnet. Namnet är det viktigaste redskapet man har sen när man tränar och då vill man inte träna sönder det utan endast säga det vid rätt tillfällen så att det får rätt innebörd.

//Sofia

Igår var en speciell dag och en milstolpe i vårt liv tillsammans med Alice.
Igår fyllde hon 12,5 år (den 10 mars, hon är född sen 10 september).
Det innebär att hon idag har blivit äldre än vad Selma blev. Det var en känslosam dag igår och vi inser att tiden tillsammans med Alice tickar ner snabbare än vad vi kanske trott.
Hon kastrerades i augusti 2017 då hon hade många cystor på äggstockarna som påverkade hennes hormoner så att hon löpte 6 gånger på ett år. Det var ohållbart att inte göra någonting men operationen tog hårt på Alices gamla kropp.
Från att veterinären sa innan operationen ”hade ni sagt att hon var 5 år gammal så hade jag verkligen trott er” till att vi idag inser att tiden börjar komma ikapp Alice.
Det är svårt att avgöra helt hur hon mår. Hon sover mer och mer om dagarna. Är svårare att få igång och hon hoppar inte längre glatt upp när vi ska på promenad utan det är mycket lock och pock som behövs. Dessutom känns det inte som att promenaderna lockar heller.

Vi vet att det är en del av livet tillsammans med tjejerna men man blir lite ledsen när man inser att tiden när vi måste fatta ett beslut närmar sig. Med Selma fanns det inget alternativ, hennes knölar var inte hållbara längre.

Älskade Alice, vi älskar dig något så enormt och vi är så tacksamma över att få ha dig i våra liv. Allt du givit oss och ger oss.
Vi tar tillvara på varje dag och hoppas att du ska få må så bra som du bara kan!

//Sofia