Det har varit väldigt tyst i bloggen och vi vet att det är många som undrar vad som händer och varför inget inlägg har kommit ut. Nu ska ni få vår berättelse om våra senaste dygn:

I söndags kväll kl 23.00 hörde Helena av sig till mig och sa att det nog var bra om jag kom ner till dom för det verkade som att valpningen kanske var på gång.
Väl hemma hos mamma och pappa blev Maya cool-lugn och eftersom mamma var dunderförkyld så la jag mig tillsammans med Maya och Nemi inne i valpningsrummet. Maya var jättelugn och vi alla la oss i sängen för att sova.
kl 01.19, när jag hade sovit i ca 40 minuter, hör jag ett gnäll från Maya. Jag vaknar upp och undrar ”vad tusan är det som händer”?! Jag lutar mig mot henne och tar handen i baken på henne och inser att hon har valpat den första valpen i sängen, utan att ha givit några som helst signaler.
Jag börjar ropa på mamma som kommer in väldigt lugnt då hon bara tror att valpningen är på gång att starta. Hon blir lika förvånad som jag när hon inser att första valpen redan är ute, en brun hane!

Maya har tidigare gånger varit väldigt snabb med att valpa sina valpar ur tidigare kullar men vi insåg snabbt att det här skulle ta längre tid (precis som Alice, Elsa och Bella har gjort med tidigare kullar).
Valp nr 2, 3 och 4 dyker upp med någon timmes mellanrum. Sen tar det stopp. Maya krystar till och från men ingen valp dyker upp. När det nästan har gått 2,5 timme börjar vi fundera, det är inte bra att hon jobbar utan att det dyker upp någon valp.
Vi tar ut Maya flera gånger och springer runt med henne på tomten för att hjälpa till.
Efter nästan 3 timmar börjar vi bli smått stressade då ingen valp verkar vara på gång, måste vi åka in till veterinären?!?!
Vi ringer vår underbara veterinär Sandra (som turligt nog var ledig) för att rådfråga henne.
Hon säger att det inte är bra om Maya krystar så mycket som vi beskriver utan att valpen då ska komma inom 20 minuter. Hon säger också att det kan vara som så att det är 2 valpar som har kommit samtidigt ner till utgången (livmodern ser ut som ett Y med valpar i varje ”horn”) och att det då kan bli stopp.
Precis just då klämmer Maya i allt vad hon har och vi ser hur en valp är på gång och vi avslutar samtalet med Sandra.
Ut kommer en väldigt medtagen, ganska liten (138 gram), svart och vit hane. Helena börjar jobba med honom och efter ett tag börjar han komma igång.
Strax därefter kommer det en till hane ( förmodligen hade de 2 kommit samtidigt och satt fast).
Därefter kommer valparna med någon timmes mellanrum och vi landar slutligen på 11 valpar, 4 tikar och 7 hanar.

Lilla svart/vita valpen är vi först tveksamma till om han kommer att klara sig men efter att ha legat på mitt bröst piggnar han på sig och får komma till Maya, men eftersom han är så liten blir han bortpuffad från maten av sina större syskon så vi börjar att stödmata honom. Vi börjar med att kalla honom för Lilleman men det är för likt Lillis (som Mayas pyttevalp hette i C-kullen som inte klarade sig) så Peter kommer på att vi ska kalla honom för Fridolf.
De andra valparna får vara med Maya hela tiden medan Fridolf får vara dels med oss när han får mat och dels med Maya den övriga tiden.
Vi får ställa klockan dygnet runt så att vi kommer ihåg samt vaknar på natten för att ge honom mat.

Den första natten är tung, eftersom vi hade fått så lite sömn under 1,5 dygn men vi kämpade oss upp.
Under gårdagen tändes hoppet om att det skulle gå bra för lilla Fridolf då han ökade i vikt och vi tyckte att han piggnade på sig.
Även imorse kände vi en hoppfullhet.
Tyvärr blev lilla Fridolf sämre nu på eftermiddagen så jag och Helena var tvungna att åka till Haninge djurklinik (vilka bemötte oss fantastiskt och vi var självklart välkomna trots att vi inte hade bokad tid) för att låta älskade lilla Fridolf få somna in.
Så många tårar som trillat över våra kinder under kvällen. Det känns i hjärtat när man har gjort allt i sin makt för att få en av valparna att komma ikapp och så vänder det totalt.
När man har jobbat mycket med en valp så får man snabbt en helt annan relation till den valpen än till de andra (med de andra växer relationen fram under den tiden de bor hos oss) och det blir smärtsamt när man inser att det inte finns något att göra.
När lilla Fridolf hade somnat in så såg han så fridfull ut och det kändes verkligen som att vi hade gjort det rätta, men bara för det så blir man inte mindre ledsen.
Vi sörjer men gläds också otroligt mycket av att vi har 10 friska, krya och pigga valpar i valplådan tillsammans med Maya. Det som känns extra bra är att alla dessa 10 har familjer som väntar på dom!
Inatt ska vi återhämta oss och förhoppningsvis få mer sömn än de andra nätterna.
Nu kommer det komma fler uppdateringar i bloggen och nu ska vi ägna all vår tid till våra älskade små troll i valplådan!!!
Hela gänget
Fröken Röd
Fröken Lila

Som sagt, uppdateringarna kommer bli betydligt fler och imorgon kommer en presentation av alla valparna!

Vi vill önska alla våra bloggläsare en härlig kväll och ta till vara på varandra, det ska vi göra!

//Sofia