Varje år stöter vi på otroligt många hundägare av alla dess
slag. Nu tänker jag berätta om dagens händelse som hade kunnat sluta på ett
mycket tråkigare och dramatiskare sätt än vad den faktiskt gjorde.

Just nu har vi 4 löptikar hemma, varav minst 1 är i absolut höglöp och det är
Maya. I fredags parades Maya första gången med Korak och idag på eftermiddagen
kom Korak tillbaka för ett andra besök.

På förmiddagen begav sig jag och Helena ut på promenad. Vi funderade på vart vi
skulle gå men bestämde oss för att gå på ett ställe där vi brukar gå våra
promenader. Vi brukar parkera framför en bom och därefter får man antingen
välja att gå på en avverkningsväg som är ganska lång (då går man fram och
tillbaka) eller så kan man gå olika rundor som vi har i skogen.
På vardagarna är vi nästan alltid ensamma där men på helgen vistas det fler människor
just i ”våra skogar”. Det visade sig att bommen var olåst (det betyder att
någon har åkt in med bil t ex så brukar de lägga ut foder till vilda djur där)
och det visade sig vara spårfolk som var i skogen så jag och mamma bestämde oss
för att gå fram och tillbaka på denna avverkningsväg, vilket tar ca 40 minuter.
På väg tillbaka diskuterade vi om att vi hoppades att spårfolket hade koll på
sina hundar så att ingen bestämmede sig för att spåra upp oss.
Vi har genom åren varit med om att hanhundsägare bara öppnat bildörren för att
sedan se deras hane dra iväg flera kilometer för att leta reda på oss och våra
löptikar (därför brukar vi ha ett extra koppel och halsband med oss så att vi
ska kunna koppla upp ”inkräktaren”).
Vi har såklart våra tikar kopplade när de löper, för att inte riskera att det ska bli en tjuvparning.

Vi går förbi spårfolket igen på vägen tillbaka och dom håller sig på stigen ner
mot sjön så finns där…. Frid och fröjd tänker vi, det gick bra idag också….
I näst sista kurvan innan vi ser bilen upptäcker vi att vi möter en hund
(storleksmässigt som en portis ungefär)… Första reaktionen är att gå åt sidan
så att hund och ägare kan passera. Men…. Hunden visar sig vara lös!
Tankarna flyger snabbt i våra huvuden: Tik eller hane, tik eller hane? Vad är
det för något?
Våra tikar börjar skälla på hunden och i en sekund ser vi hur den tänker
springa tillbaka till sin ägare för att i nästa ändra sig och börja springa mot
oss med raggen rest.
Nu blir våra tjejer oroliga, de vill inte ha in en okänd hund hur som helst i
flocken och allra minst när de löper!
De skäller och försöker skrämma iväg hunden (precis som när vi möter vildsvin).
Dessutom är de ju kopplade och då blir situationen ännu mera trängd när en hund
kommer lösspringande på det där sättet.
Helena håller Maya, Bella och Alice och jag har Selma och Nemi.
Hunden tar sikte mot Helena som i all kalabalik lyckas trilla omkull. Hon må
vara liten och ha kroppshyddan emot sig men stark är hon i armarna och att
släppa kopplen tänker hon inte göra.
Så där ligger hon på rygg, likt en skalbagge och skriker åt mannen som har
hunden att ta sin hund (samtidigt som hon försöker se vart hunden är).
I mitt huvud finns en enda sak: jag måste mota bort hunden så att, framför allt
Maya, inte blir tjuvparad.
Jag har sagt det till Helena förr: skulle någon hund komma fram till mina tikar
och äventyra deras säkerhet så tvekar jag inte en sekund att använda mina
fötter och spraka undan den.
Jag sparkar inte på hunden utan motar bort den med foten samt puttar bort den
med händerna.
Vi båda skriker åt hussen att: ”ta bort hunden, koppla upp hunden”.
Tillslut efter mycket om och men kommer hussen gåendes fram (bråttom verkade
inte finnas i hans värld)….
Kopplade människan upp hunden? Nej, det gör han inte! Han går istället fram till mig och
spänner ögonen i mig och skäller ut med genom att säga: ”du ska inte sparka på min hund, du kan
förstöra honom för livet, han är bara en valp”.

Jag och Helena förklarar för mannen att våra tikar höglöper varav den ena är
parad så det är vår rättighet att försvara våra hundar och dessutom så sparkade
jag inte på hunden!
Tillslut lyckas vi få honom att koppla upp sin hund (efter att ha sagt det 50
miljarder gånger), som visar sig vara en 9 månaders hane.
Mannen släpper inte att jag har ”sparkat på hans hund” utan forsätter vara
väldigt aggressiv. Vi förklarar för honom att det är strikt hundägaransvar och
att han har gjort fel som har låtit sin hund springa fram.

Han ursäktade sig men det kändes verkligen inte som han menade det när han sa: ”ja men förlåt då, det var ju inte med flit”….. och fortsatte med att ”det
var väl inte hans fel att vi inte kunde hålla våra hundar”. Där hade han fel för
vi höll i våra hundar, bara det att mamma lyckades trilla men ingen av våra
tjejer kom ur vårt grepp.
Vi förklarade igen att våra tikar höglöper och att vi absolut inte vill riskera
en tjuvparning.
”Men han är ju bara en valp, så fort går det ju inte, om jag är 5 meter ifrån
så hinner jag ju stoppa honom”, säger mannen.
Vi förklarar för honom att en 9 månaders hane kan absolut lyckas para en tik
och att vi hört hanar som bara varit 4 månader när de lyckats para en tik
första gången. Dessutom kan en parning gå otroligt fort. I fredags när Korak
kom (han hade varit hos oss i onsdags men då var inte Maya intresserad) så hann
han knappt komma innanför dörren innan han hade fastnat i Maya. Det tog alltså
ungefär bara 3 sekunder så hade vi en parning (jag och mamma stod med hakorna
nere i backen för parningar som dessa är inte vi vana vid). Helena förklarade att hon förstod att det
inte var med flit och att det kan hända men då måste hundägaren förstå att när
vi ber om att man ska koppla upp (och när man dessutom har lyckats trilla och
ligger och skriker att ”koppla hunden”) så måste man förstå allvaret (nu hade
alltså Helena lyckats ta sig upp då tjejerna hade lugnat sig).

Mannen kunde fortfarande inte släppa att jag hade ”sparkat” på hans hund,
förmodligen så kunde han inte helt erkänna att han hade gjort fel, och när jag
förklarade igen att om jag måste försvara mina tikar, så gör jag det så blev
hans reaktion: ”men kom hit så ska jag sparka på din hund”…….
När vi skildes åt hade han ursäktat sig för att hunden sprungit fram men tyckte
fortfarande att jag var jättehemsk som hade sparkat på hunden (vilket jag, som
jag skrivit tidigare, inte gjort).

Oj så arga vi var, jag och Helena, när vi gick tillbaka till bilen. Arga över
att mannen inte hade visat någon förståelse alls utan att vi var hemska som
hade försökt få hans hund att gå därifrån. Vi var glada över att allt ändå hade
gått så bra och att inget allvarligt hade hänt.
Mannen tyckte säkert att vi överreagerade men på eftermiddagen träffades Maya
och Korak igen. Den här gången var inte parningen ett faktum på 3 sekunder utan
det tog kanske 2 minuter, men i alla fall så kan en parning gå fort om man är
precis rätt i tiden.
Ibland måste man lära sig den hårda vägen som hundägare och vi hoppas att
mannen lärde sig något idag. Nästa gång kan det vara en aggressiv hund som hans
hund springer fram till och om den aggressiva hunden skulle hugga hans hund så
är det ägaren till hunden som högg som åker dit, inte han.

Jag hoppas att han lärde sig vad det innebär med strikt hundägaransvar och att
man måste visa respekt för andra människor. Jag hoppas också att han inser att
han inte har den inkallningen på sin hund att han får tillbaka den om det
händer något och börjar öva på det, alternativt inte har hunden lös där han
inte har kontroll på hunden och jag hoppas att den här historien kanske kan få
någon som inte har förstått vad det innebär med hundägaransvaret att få sig en
tankeställare, för jag kommer fortsätta att försvara mina hundar med mina
näbbar och klor, det är min rättighet som hundägare

//Sofia