Senaste numret av Hundsport (tidningen alla får som är medlemmar i Skk) damp ner i brevlådan förra veckan. Jag läser varje nummer i princip från pärm till pärm för de innehåller så mycket fakta och aha-upplevelserna är många.
När jag läst artikeln (sidan 26-27) med rubriken ovan, Köttbullsdressyr, tänkte jag att det är mycket man som hundägare ska lära sig. En jätteviktig sak är att lära sig att ”läsa” sin hund. Vad säger min hund i olika situationer? Den riktigt duktige hundmänniskan har lärt sig deras språk och kan därmed stoppa oönskade situationer eller belöna vid rätt tidpunkt (kallas för timing).
Lika viktigt är mitt eget språk (dvs vilka signaler sänder min kropp till hunden?).
Men i ärlighetens namn: Hur lätt är det att behålla lugnet och inte stressa upp sig när min slyngel (den unga hunden) far iväg som ett vrålande monster (jo för skälla måste givetvis hunden också göra i det här läget smiley) mot gubben som går långt där borta på andra sidan ängen.
”Stopp, stanna, kom hit…. Bruuuuutus!!!!!” Min röst är stressad, den är arg, den är orolig för ”Guuuud, så pinsamt att min hund gör så här. Vad arg gubben kommer bli och jag är en jättedålig hundägare som inte har pli på min hund (slyngel)”. Jag springer vrålandes efter hunden som nästan redan är framme hos gubben men eftersom jag inte är lika snabb hinner hunden vända om och kommer lyckligt springandes tillbaka mot mig (”Uppdraget slutfört, matte! Jag har jagat bort gubben smiley!). Ilskan och den pinsamma situationen gör att jag bannar hunden när den kommer till mig. ”Fyyyy, en sån dum hund du är. Förstår du inte att matte kommer bli polisanmäld för att du inte lyder”. Hunden läser av mina signaler och tolkar mig på ett helt annat sätt: ”Aha, matte tycker gubben är jättekonstig, det känner jag för hon är inte lugn och hon låter som jag gjorde när jag sprang mot gubben”. Bäst att driva honom ännu längre ifrån oss!”. Hunden vänder och drar än en gång skällandes iväg mot gubben.

I vissa lägen är det betydligt bättre att bita i det sura äpplet och låta gubben bli arg (jag dör inte av en utskällning från honom även om det är pinsamt). Självklart ber jag om ursäkt om jag har möjlighet och han inte hunnit försvinna ur sikte.

***********************************************************************
Vissa dagar kan jag ta en utskällning och då låter jag min slyngel springa lös, även om vi riskerar att stöta ihop med någon, för jag vill att min hund ska kunna röra sig fritt och ha en chans att öva inkallning. Andra dagar, när jag inte är på humör för såna här situationer får slyngeln helt enkelt gå kopplad.
***********************************************************************
Just den här historien är påhittad men handen på hjärtat har nog alla hundägare någon gång varit med om en liknande händelse. Min känsla är att dagens svenska samhälle har blivit mer hundfientligt. Om jag visste att människor inte blev förbannade på mig om min hund springer fram och skäller (och inte gör något mer än just det) skulle jag inte behöva stressa upp mig och därmed bidra till att hunden gör samma sak igen. Det är vår oro för vad andra ska tycka och tänka som gör att vi stressar upp oss för vi vill ju att våra älsklingar ska vara perfekta och lydiga och inte störa eller förarga, eller hur?!?

Här är familjens underbara hundgäng lösa i skogen. En skog som är nästan vår egen, där vi oftare möter vildsvin än människor. Där går vi för att vi inte vill förarga andra människor smiley!
Jag önskar alla våra läsare en fortsatt trevlig tisdag och med en önskan om att om det kommer springandes en eller flera hundar mot dig tänka tanken ”OM de här hundarna var farliga skulle nog inte ägaren ha dom lösa”

// Helena