Ja, då är det snart dags igen…… att sikta på ställen där det är ”pass”. Än så länge är Alices småkryp inte tillräckligt stora för att kunna gå men hujedamej det går fortare än man tror. Jag gillar INTE när småkrypen försöker bita mig i benen och hänga i min päls. Då rusar jag förbi i högsta hastighet mot säkerheten. Som tur är får inte småkrypen tillträde till hela huset utan jag kan sätta mig i säkerhet i vardagsrummet eller i något av sovrummen. Jag avskyr dom där sylvassa pirayatänderna….huuuuuu 
.
Ja, Maya kan ju vänta och se hur roligt det är att bli jagad av ett gäng bitglada banditer. Eftersom jag är så otroligt snäll försöker jag få bort odjuren genom att morra. Bita eller göra något annat elakt finns inte i min tankevärld. Till att börja med funkar det att morra men efter ett tag har dom kommit på att det bara är tomma hot så då gäller: Bättre fly än illa fäkta!
Jag tycker nog att Alice kunde försöka hålla bättre ordning på sina ungar. Hon är alldeles för snäll mot dom. Men jag måste medge att jag är stolt över min syster att hon är så härlig med sina småkryp och även om jag inte skulle säga det högt så är alla hennes ungar fasligt gulliga (både det här gänget och förra årets).
// Moster Selma som kommer hålla sig på behörigt avstånd när illbattingarna fått fart på sina ben och utvecklat pirayatänder 
