Ibland är livet som tik inte det allra lättaste. För det första så löper man några gånger varje år och någon månad senare går alla tikar, mer eller mindre, in i något som kallas för skendräktighet. Just nu är jag, Nemi, skendräktig och tror att jag ska få/att jag har valpar…..
Dessutom blir jag ännu mer uppmärksam på konstiga saker och är extra pratsam.
Här till exempel ser jag läskiga saker utanför fönstret så både Sofia och Helena hoppade till av mitt trumpetande:
Ingen, inte ens spöken kan ta sig in i huset utan att jag märker det! 
Här om dagen tog jag en av mina rosa lekisar hemma och pysslade om den genom att pussa på den, precis så som jag kommer att göra med mina framtida barn.
Ibland börjar jag gnälla och leta efter mina barn (jag vet att jag inte har riktiga barn men något i mig säger mig att jag har det i alla fall):
Kanske är barnen inne i pelletsrummet?
Eller under soffan i behandlingsrummet?
Men här in under är den absolut bästa platsen att ha barn, under trappan i källaren.
Jag ska nog försöka få mina 2-bentingar till att låta mig boa här under när det är dags för mig i framtiden att bli mamma på riktigt. Alla de andra tjejerna har också försökt men ingen har hittills lyckats men ingen är ju lika envis som jag är!
Halloj, ser ni vad mysigt och perfekt bo för valpar!??!
Matte säger att jag kommer att vara skendräktig nu ett tag framöver men sen går det tydligen över. Dessutom är det här andra gången som jag är skendräktig och tydligen har mina släktingar här i huset haft det lite extra jobbigt just med skendräktighet nummer 2. Min husse och matte får därför pyssla om mig lite extra mycket tycker jag, speciellt ge mig extra många chicken-chewbone! 
//Nemi
