Om det är något vi genom åren har fått stor erfarenhet kring så är det valpar och unga hundar. Vi börjar närma oss en ny fas i livet som hundägare – den gamla hunden.
Men nu är det inte det som det här inlägget ska handla om utan den unga hunden. Många förstår inte när de skaffar hund att hunden, precis som människor, genomgår olika faser i livet. Precis som barn så har hunden faserna: ”3-års-trots”, ”tonårstrots” mm mm.
Alla faser i hundens liv kommer såklart snabbare i livet och håller heller inte i sig lika länge som för barn.

Många tror under hundens första år att ens hund alltid för all framtid kommer att bete sig på ett visst sätt. Sanningen är den att hunden utvecklas (återigen – precis som barn).
I och med att rasen ska vara impulsiv till sin läggning och fatta egna beslut så är vissa individet ganska uttrycksfulla (speciellt som unga).
Alla våra tjejer har gått igenom dessa faser. Dock så är Doris otroligt enkelt. Helt okomplicerad och reagerar inte alls över någonting (vilket vi blir lite förvånade över med tanke på hennes ålder). Nemi är ju den som senast var liten och uttrycksfull så därför kommer det här inlägget handla om henne. När Nemi var liten/yngre talade hon klart och tydligt om när hon tyckte att saker var konstiga.
Så många gånger vi fick klappa ”gung-älgarna” i lekparken, ta henne skällandes förbi hundar eller kvinnor med huvuddukar, försöka förstå vad det var hon såg som var konstigt och vad det var för ”spöken” hon såg.
Nemi har aldrig varit rädd – hon är en bestämd och orädd dam, här med den konstiga älgen i lekparken!

Min inställning har hela tiden varit att inte göra en stor sak av de saker som hon har tyckt varit konstiga och att inte förstärka hennes beteenden.
Månad för månad märkte man hur hon utvecklades.

Unghundsperioden kan vara prövande och ens tålamod blir testat gång på gång – vem är envisast och ger sig först? Att ta några djupa andetag och räkna till 10 när man blir frustrerad över att man inte förstår vad som försiggår i hundens huvud är det bästa tipset i världen.

Idag ät Nemi 3 år och jag ska berätta om dagens promenad i Nynäshamn:
Promenaden börjar med att vi möter en liten hund. Maya och Nemi tittar inte ens på hunden som går på andra sidan gatan. När vi är i jämnhöjd med varandra börjar den lilla hunden skälla. Tjejerna vrider inte ens på huvudet. Strax där efter går vi förbi en stor påse som fastnat i ett staket där det fladdrar hej vilt. Där och då tänkte jag: ”Sofia, tänk dig om du hade gått den här promenaden för 2 år sen”, då hade Nemi undrat ”vad f*n det där var som satt fast och fladdrade i staketet och garanterat inte gillat att bli utskälld av den där lilla hunden.

Promenaden avslutas med att vi går förbi 2 kvinnor med flera hundar varav den ena hunden blir helt ”galen” och skäller som en tok och givetvis drar det igång så de andra hundarna i sällskapet börjar skälla. Maya, Nemi och jag tittar på kvinnorna och går vidare. Jag tänker i mitt stilla sinne att det där var jag för något år sedan. Jag var den tjejen som hade hunden som kunde skälla ut den andra hunden. Allt tålamod jag la ner har givit resultat. Idag reagerar Nemi bara på katter – det är det värsta hon vet (i porten bredvid bodde det när vi flyttade in en katt som alltid satt och retade Nemi, det sitter liksom kvar….).

Man får aldrig tro att unghundsbeteenden innebär att hunden alltid kommer att ”bete sig illa”. Precis som att vi människor utvecklas så gör hunden det.
När jag var liten var jag ganska blyg av mig och det är jag inte alls idag. Jag har i mitt eget tempo fått utvecklas, väldigt fåtal stunder tvingats till saker jag inte tycker om och i alla fall blivit en tjej som inte har några problem att prata med vem som helst.
Samma sak gäller för våra hundar. Vi måste lära oss förstå våra hundar. Vi måste lära oss att under de 2 första åren genomgår hunden utvecklingsfaser som är just utvecklingsfaser. Dessa faser ska man respektera. Många är så envisa med att man ska träna bort vissa beteenden men inser inte att vissa beteenden faktiskt kommer gå över av sig själva.
Ett litet spädbarn kommer inte ligga och gråta och skrika i sängen mellan sina föräldrar när den är 15 år gammal. Den kommer heller inte hålla sina föräldrar vakna om nätterna med sin gråt när den är 15.
Många gånger tror jag att vi förstärker vissa beteenden hos våra hundar och av den anledningen håller olater i sig längre.

Och bara för att förtydliga så skulle det lika gärna kunna stå Maya, Bella, Alice eller Selma istället för Nemi ovan. De har alla gått igenom de olika utvecklingsfaserna när de har tyckt att saker är konstiga. Varför det blev just Nemi är för att Nemi är min första hund där ansvaret helt och hållet ligger på mig.
Hon är fantastisk på alla sätt och vis men går verkligen från klarhet till klarhet!
Efter promenaden klädde Nemi och Maya min och Mickes gran!
Nu längtar de efter att julafton och tomten ska komma!

//Sofia