…. vad var det jag sa, Selma?
Man kan inte vara nog försiktig!
Igår när Peter, jag och vovvarna gick i skogen kom det plötsligt en hanhund springande. Ingen husse eller matte syntes till men nog kände jag igen den busiga vovven som hade smitit – det var en blandraskille vid namn Rocky. Jag tror han är en blandning mellan golden retriever och schäfer, så det är ingen liten grabb. Han var överlycklig att han äntligen hittat de höglöpande tikarna 
.
Lagom glada var vi 
.
Jag fick snabbt av kopplet från Selmas halsband. Jag gjorde en ”snara” av kopplet som jag satte runt Rockys hals (han hade nämligen inte något halsband på sig).
Som tur var hade vi både flexikoppel och vanliga läderkoppel med oss så när vi äntligen hade Rocky under uppsikt kunde vi plocka upp ett annat koppel till Selma ur ryggsäcken. Peter gick iväg med Selma, Alice och Maya för att inte Rocky skulle frestas ännu mer. Jag funderade en stund på vad jag skulle göra med den kärlekskranka grabben eftersom jag fortfarande inte såg till ägaren. Som tur var behövde jag inte vänta jättelänge innan en kille med ett tomt koppel (och halsband) kom springande. Så fort bildörren hade öppnats hade Rocky lagt benen på ryggen och spårat upp oss. Hussen hade inte en chans att hinna få på kopplet……
Jag är glad att jag hade Peter med mig för annars hade jag fått det ”körigt” med att hålla bort 2 höglöpande tikar (och 1 ickelöpande tik) från en kärlekskrank hanhund.
Jag är inte arg på hanhundsägaren för jag vet hur stor driften kan vara men det blir helt klart ett orosmoment för mig att vistas i skogen under tjejernas löpperioder. Skogen är, trots allt, vårt vardagsrum som vi besöker varje dag – något vi inte vill vara utan.
// Helena
P.S. Numera ligger det ett extra koppel och halsband i ryggsäcken om vi får ”oväntat besök”. D.S.
Hjälp, där kommer Rocky…….
(Skämt åsido, fotot är taget vid ett helt annat tillfälle – jag hade inte en tanke på att plocka fram en kamera igår 
).
