Anders Hallgren. Hundsport
5/2012
Den
lilla valpen är efterlängtad och omsvärmas av de nya familjemedlemmarna. De
trängs runt den och den njuter för fullt av all uppmärksamhet. Valpen är
centrum i världen och alla vill vara med den och leka och kela.

Alla är så snälla och positiva, trots att valpens
sylvassa tänder åstadkommer ett och annat skrik av smärta när leken blir för
vild. Men det är ingen som bannar den för det.
Det är som om valpen har kommit till ett himmelrike. Den kan göra nästan vad
den vill och möts mest av bara skratt. Om förmanande röster hörs så är de inte
speciellt stränga. Valpar är automatiskt befriade från skarpa
tillrättavisningar, liksom människobebisar. Vem vill vara sträng mot en valp?
Tyvärr hör man från en del ”experter” att man ska sätta tydliga gränser och riktigt
visa valpen vem som bestämmer. Dessa personer hänvisar till att det skulle vara
naturligt att vara sträng för att, påstår de, hundmammor är hårda och stränga i
sin uppfostran. Det påståendet är fel. Det finns belägg för att hundmammor
istället är ytterst snälla.

Unghund med överskottsenergi
Valpar hamnar ganska snart i ”slyngelåldern”, vilket är
en dålig benämning på individer som har kommit i en ålder när de har ett
ständigt energiöverskott. Unghundar drar i kopplet, hoppar på folk, kan leka
med andra hundar i timmar, om de bara får chansen. De gnäller otåligt om saker
tar för lång tid och skäller gärna och mycket. De här sakerna är inga
problembeteenden, utan en helt naturlig följd av att ha mycket energi. Hundägaren
börjar tycka att hunden är tröttsam och besvärlig med all sin energi. Den tar
upp för mycket plats i familjelivet och ägarna börjar ryta när hunden gör saker
som den inte får göra.

Kärleken sätts på prov
Råden om ”quick fix”-metoder frestar i allt mer: ryck,
ryt och slå. Vanligen uttrycks det med andra ord, som ”var tydlig”, ”låt inte
hunden ta över”, ”förbättra ditt ledarskap” och ”var sträng som hundmamman”.
Det är nu folk vanligvis går kurs för att lära hunden att den inte ska dra i
kopplet, hoppa, skälla, gnälla och överdriver det den gör. De försöker träna
den att vara lite som en vuxen hund, att lyda och inte vara så energisk. Den
lekfulla tiden är tyvärr över och ägarens tolerans börjar bli på upphällningen.

Kärleken nöts i kanten.

Vuxen och anpassad
Sorgligt nog anpassar sig den läraktiga hunden. Den blir
mer passiv och böjer sig under trycket av alla förbud. Hundägaren kan inte
riktigt koppla av ändå, för att hunden har blivit starkare och fortfarande kan
dra i kopplet och vara överenergisk i vissa situationer. Inomhus har den blivit
”välartad”, det vill säga den ligger mest och vilar. Det är promenaderna som
frestar på och känns lite som en kamp. Utfall mot andra hundar har börjat bli
påfrestande, man skäms ju inför andra hundägare. Och i skogen drar hunden iväg
på egna turer och jagar efter djur. Därför blir promenaderna kortare vissa
dagar, för man kan ju inte, anser hundens ägare, hela tiden prioritera hunden,
man har ju ett eget liv också. Vore den inte så stark och energisk så skulle
det vara trevligare att gå mycket längre.

Kärleken har svalnat lite.
Åren går fort och hunden är snart mitt i livet. Men tyvärr,
i alltför många fall, inte längre mitt i familjens liv. Visst får den
pliktpromenader. Men barnen kan och vill inte längre. Så det blir en av de
vuxna som får göra hela arbetet, ibland kan den andra offra sig. Det är inte
lika roligt längre att ha hund, tycker flera, det är besvärligt och tar tid. Och
inga kurser finns för att gå längre.
Många kommer till en punkt där hunden sätts åt sidan. Visst, den får de pliktskyldiga
turerna, men de verkar bli allt kortare. Och eftersom hundar inte protesterar
och pockar så glömmer man så lätt bort deras behov. De är som gamla människor,
finner sig och sover bort en stor del av sina liv. Den kärlek som finns kvar
efter några år räcker allt mindre.

Gammal och osynlig
När hunden har blivit gammal har det gått så långt att den
inte märks, inte syns, inte hörs. Livet består av att få mat och korta
kissturer och sedan in igen.
Kärleken är borta.
Men den kommer igen när hunden dör, i form av skuldkänslor och sorg.
Fast det
är ju så dags då……….