Det går inte en dag utan att vi tänker på våra änglatjejer Selma, Alice och Bella.
Tiden läker inte alla sår men man lär sig att leva med dom och man kan tänka tillbaka på alla fina stunder och minnen. Men ibland slår sorgen till lite extra och man saknar dom så där extra mycket.
Den 5 mars 2005 föddes vår älskade Selma. Selma som var vår första portis. Selma som själv inte ville bli mamma men som fick föra sitt namn vidare genom att ge sitt namn till vår kennel. Selma som var helt Amazing som därför var Amazing Selma’s.
Selma var flockens egna soda streamer. Hon bubblade upp flocken med sin sprudlande energi. Hon som kunde räkna ut saker som ingen annan i vår flock har kunnat. Hon som kom ihåg när pappa hade lovat henne en solstol när vi kom hem från promenaden och som påminde honom med en blick om han skulle glömma.
Selma, hon som visste när det var kalas på gång och som var flockens partypingla.
Selma var verkligen mammas tjej och dom två hade ett otroligt speciellt band och jag vet att den sorgen mamma bär med sig i saknaden efter Selma är en annan än den vi andra har. Det är som att förlora sin allra trognaste och bästaste kompis.
Idag skulle Selma ha fyllt 16 år. Jag hoppas att hon har ett stort kalas i himlen, hon älskade kalas! Jag hoppas att hon får många paket och en hel hög med chicken chewbone. Jag hoppas att hon vet hur saknad hon är och hur mycket vi älskar henne.
//Sofia
