Att ta beslutet att bli hundägare är det absolut bästa vi gjort i hela våra liv. Vilken fantastisk resa vi får vara med om och så mycket vi har fått uppleva genom åren.
Det är konstigt att tänka sig att vi under så många år levde i tron om att hund aldrig skulle gå att genomföra pga pappas allergi. Kanske är det pga den sorgen vi levde med i så många år som har gjort att vi är så fast? När det otänkbara blir tänkbart?
Vilken lycka att hitta den perfekta rasen för oss!
Efter 13 år med den, 7 olika individer och 124 avkommor kan vi konstatera att vi passar så bra med den därför att vi är otroligt lika varandra. Vi talar samma språk och rasens sätt passar oss som individer.
Vi känner oss helt klart halva som människor utan hundarna och de äger våra hjärtan totalt. Allt vi gör i våra liv gör vi för att tjejerna (ja våra hundar är inga hundar utan våra tjejer) ska ha de bästa liven. Att den dagen de lämnar oss så känner man att man gav dom det bästa livet de någonsin kunde få, ett liv anpassat efter dom. Det är vi som har valt att utöka våra familjer med dom och då är det upp till oss att ge dom ett fantastiskt liv!
Imorse vaknade jag och insåg att jag hade haft besök av Selma och Alice. Imorgon är det 3 månader sen Alice lämnade oss och dagen efter det är det 10 månader sen Selma somnade in. Selma och Alice var, trots att de var halvsystrar, så otroligt olika.
Alice – allas allmoder, flockens beskyddare men också den som höll sig i bakgrunden och kom fram när det var skarpt läge.
Selma – som var flockens kolsyra, hon var alltid där vi var, alltid framför fötterna, skötte sig och sitt och brydde sig inte om flocken på det sättet Alice gjorde. Hon skickade fram flocken när det blev skarpt läge (tex i skogen när vi gick på vildsvin) och ställde sig sen bakom mamma, ”striden” ville hon inte ta.
Man får tro på det övernaturliga eller ej, det är upp till var och en. Däremot kan jag bara berätta det som jag själv upplever. Jag vet att Selma och Alice var på besök inatt, jag kände av deras själar och närvaro lika klart och tydligt när jag vaknade som när dom var här. Precis som på samma sätt som vi kan känna att någon av tjejerna nog står vid toaletten och vill dricka vatten ur vattenkranen, trots att vi sitter vid tvn i ett annat rum.
Selma och Alice som valpar:
De var hos mig, de vet jag och sorgen efter dom har dröjt sig kvar hela dagen i kroppen. Därav uppkom det här inlägget. För trots att sorgen är så oerhörd och att den kommer och går hos oss så skulle jag aldrig i hela mitt liv velat ha varit utan deras närvaro i våra liv. All glädje och lycka de skänkt oss. Så mycket skratt och kärlek, all kunskap. De är de bästa och finaste läromästrarna en människa kan ha!
De har lärt oss att ha ödmjukhet och respekt och de har lärt oss ovillkorlig och gränslös kärlek. 
En stor sorg som vi känner är att våra valpköpare i framtiden inte kommer att få ha upplevt dessa tjejer. De kommer aldrig att kunna tänka på Selma och Alice som många av våra tidigare valpköpare gör. För dom kommer Selma och Alice bara vara namn och två hundar som ligger till grund för Amazing Selma’s. Vi ska fortsätta förmedla våra tjejers personligheter på det sätt vi alltid har gjort, vi vill att våra tjejer ska bli ihågkomna. Att de inte bara är hundar utan just våra tjejer. 
Kommande kull är speciell. Där finns både Selmas och Alices gener inbakade. Gammelmorfar till kullen är nämligen vår Selmas farbror och gammelmormor är Alice. De lever vidare och de lämnar oss inte men tänk om man kunde få ha dom hos sig igen. 
Älskade tjejer, som vi saknar er. Tack, tack, tack för att ni valde att dela era liv med oss, vilken lycka att få ha kallats sig er husse, matte, lillmatte och lillhusse. Vi är er evigt tacksamma att livets resa fick delas med er.
Hälsa snart på igen, även om sorgen väcks till liv så är det ovärderligt att få känna av er närvaro!
/Sofia
