Strax innan jul 2005 kom vår älskade Alice hem till oss. Hon var oerhört efterlängtad och blev pappa Peters tjej (Selma hade redan tytt sig till mamma Helena). Vi kommer aldrig glömma när hon kom till oss, älskade Alice.
Genom dessa år har vi varit med om så himla mycket fint tillsammans.
Alice var den snällaste, mest osjälviska och genom goa tjejen man kan tänka sig. Hon tog alltid sin flock först och var verkligen mamman i flocken.
Hände något så ställde hon sig alltid längst fram för att beskydda flocken mot t ex vildsvin i skogen och hon hade gått genom eld och vatten för tjejerna.
I augusti blev Alice kastrerad då hon hade väldigt mycket cystor på äggstockarna som störde hennes hormoner. Alice kom aldrig riktigt tillbaka efter operationen utan det kändes som att luften gick ur henne. Hon fick ont i kroppen och gick från att kännas som en 7-åring till en gammal hund. Den senaste tiden kände vi hur livslusten och livsglädjen försvann mer och mer. Det enda som var kul för henne var att söka efter saker. Promenader var inte kul, mat var inte kul och nu mot slutet så ville hon inte ha den närhet som hon tidigare alltid visat att hon ville ha.
Det absolut viktigaste för oss i vårt hundägarskap är att aldrig någonsin vara självisk. Det ska alltid vara hundarnas bästa som kommer i första hand. Vi känner själva av när tjejerna inte har mått bra och när kroppen säger stopp och ögonen säger att det räcker är det dags för oss att låta dom gå – hur smärtsamt och fruktansvärt det än är.
Idag strax efter kl 15.00 sa vi adjö till vår älskade, mest underbara och helt fantastiska Alice.
Älskade Alice, sorgen är så otroligt enorm och att låta dig gå var ett av de tyngsta besluten vi har behövt ta i vårt hundägarskap. Vi är dom som alltid ska finnas där för er. Du ville aldrig bli bortstängd, utestängd eller utelämnad. Du ville vara med oss, din familj. Så mycket kul vi har gjort tillsammans och vilken arbetsglädje du alltid visade! Det finns ingenting vi ångrar utan uppskattar all tid vi fick tillsammans.
Men att se dig de senaste dagarna gjorde oss mer övertygade att beslutet var rätt. När orken inte finns utan dagarna går åt till att sova – det är inget värdigt hundliv.

Älskade Alice – tack för allt du gav och för att just du kom till oss!
Tack för allt du lärde oss och tack för allt! Tack för alla underbara valpar du lämnade efter dig, det är tack vare dig som alla Amazing Selma’s-vovvar finns! Utan dig, inget dom!
Tack för alla gånger du har ställt upp för oss. Hur du gick in som amma 2 gånger till Mayas barn när hon fick 13 och 14 valpar. Det är få tikar som skulle ha gjort det du gjorde. Du fanns där för oss alltid! Vi är dig evigt tacksamma för allt och vi kommer sakna dig precis som vi saknar Selma.

Du lilla videung, nu får du sova men vi ber dig, kom tillbaka till oss i framtiden!
Vår älskade Alice- 2005-09-10 — 2018-04-04

Vi har gråtit så ögonen, ansiktet och hjärtat svider. Nu känner vi bara en enorm tomhet.
Vi ber er respektera vår sorg!

//Sofia, Helena, Peter och portistjejerna Maya, Bella, Nemi, Doris och Saga