Att tiden går fort nämner vi på bloggen rätt ofta, för det gör den… Den går jättefort…. Men med vissa saker så känns tiden konstig. Å ena sidan känns det som att tiden har stått stilla medan å andra sidan så känns det som att den har rusat iväg.
Idag på förmiddagen var det 4 månader sen vi sa hej då till Selma. Det smärtar så att ens skriva orden.
Sorgen har känts okej den senaste tiden. Det var längesen vi grät, tills idag. Som en käftsmäll slog sorgen till. Idag har varit en tung dag, en av de tyngsta på ett bra tag.
Jag drömde inatt att Selma levde, hon hade återuppstått från de döda. Mina tankar i drömmen var hur det ens var möjligt men så var det. Hon var lika levande som hon var när hon var här.
Att vakna upp från en sån dröm sätter sina spår hela dagen. Att skriva ner sina tankar och känslor smärtar något fruktansvärt men det känns ändå så rätt att göra det. Dela med sig av vår sorg och vår glädje, det är det som bloggen handlar om. Glädje och sorg går hand i hand.
Älskade Selma, vad skulle vi inte göra för att få ha dig hos oss. På facebook dök det upp ”den här dagen för 5 år sen:
Vi skulle göra vad som helst för att få stå där vid trimbordet. Få tvätta, klippa och föna. Att få rå om henne. Hon älskade att bli ompysslad. Att bli fönad var verkligen hennes stora favorit och hon somnade nästan sittandes på trimbordet. Det gjorde hon inte mot slutet, det var som att det gjorde ont i kroppen på henne. Jag vill tas tillbaka för 5 år sen…. Men jag inser att det inte är möjligt och jag får vara glad för alla fina minnen. 
Fasiken vad vi saknar dig Selma – alltid i vårt minne och för evigt i våra hjärtan.
//Sofia
