Ja tankar finns det gott om i våra huvuden just nu. Sorgen efter Selma är enorm och den absolut bästa medicinen är att tillsammans åka ut i skogen med de andra tjejerna och prata! Att få ventilera är den absolut bästa medicinen. Vi i familjen känner alla samma sorg och vi bryter ihop då och då och tårarna sätts på som en vattenkran. Vi går igenom det här gemensamt och det är jag jätteglad för, att inte behöva bära sorgen själv.
Att minnas alla bra stunder och att få prata om allt kul vi har gjort och gör med tjejerna är det som får oss att ta oss igenom dagen när den känns tom.
Gruppfoton är ju vårt signum och här kommer det första gruppfotot utan Selma (taget igår):
Tjejerna i skogen där vi går nästan varje dag, här trivs vi som allra bäst!
Igår på eftermiddagen delade vi upp oss. Jag, Micke, Maya och Nemi tog en skogspromenad själva medan Helena, Peter, Alice, Bella och Doris åkte till en annan skog och körde sök:
Igår hämtade vi hem Selmas aska. Det har varit några jobbiga dagar sedan vi fick besked om att hon fanns att hämta. Det blev som en bekräftelse på att en av de absolut vackraste hundarna vi någonsin mötts inte finns längre. Hennes kropp är borta – tufft och jobbigt.
När mamma kom hem efter att vi hämtat henne så sken solen. Mamma gick ut och satte sig med urnan i famnen, där trivdes Selma som allra bäst:
Soldyrkaren Selma. 
Nu är hon hemma hos oss – hon fattas oss något enormt!
//Sofia
