De senaste åren har Selma haft knölar i brösten, något som vi beslutade oss för att inte göra något åt. De växte så långsamt och det var inget som hon var besvärad av. Hon var en äldre hund och i samråd med veterinären valde vi att låta Selma vara Selma utan att utsätta henne för en operation. I fredags upptäckte Helena att Selma hade fått en ny stor knöl i ljumsken samt i ljuvren längre bak – något som inte fanns där för bara någon månad sedan.
Dessa hade vuxit lavinartat och de senaste dagarna märkte vi att dessa påverkade Selma. I förra veckan hoppade hon inte ut ur bilen som hon brukade när vi går på promenad utan satt kvar precis som att hon inte ville. Hon sköt upp ryggen också när hon gick vilket tydde på att knölarna satt längre in i magen.
På gårdagens promenad märkte vi att hon sackade efter – vilket aldrig hände, hon var alltid bland dom som går längst fram.
Vår skräck har varit att knölarna ska spricka och gå sönder, att Selma ska få fruktansvärda smärtor och att man tar det försent – något som vi aldrig skulle förlåta oss för om det hände.

I natt sa Selma att nu räcker det, hon hoppade ner från sängen och mamma trodde att hon ville gå ut men hon bara stod där, la sig ner och låg precis så som en tik gör när hon ska börja valpa och kollade in i mammas ögon – det räcker nu sa hon.
Vi fattade beslutet imorse och strax efter 10.00 somnade Selma in. Idag fyllde hon exakt 12,5 år och vi kommer aldrig att glömma den här dagen – mammas födelsedag.
Selma kom till oss den 15 maj 2005 – den dagen glömmer vi aldrig. Som vi hade väntat och längtat, ÄNTLIGEN började vårat liv med hund. Selma var en speciell tjej från början och hon kändes så skör, vi trodde då att vi bara hade henne till låns men ack så fel det visade sig – hon var en stark tik mentalt. Det var hon som gjorde oss så förälskade i rasen.
När vi skulle välja kennelnamn åt vår kennel var det givet – Selma var den som skulle namnge kenneln eftersom hon själv inte ville bli mamma. Denna underbara, fantastiska och mest älskvärda hund, hon är Amazing och namnet var självklart – Amazing Selma’s.

Tänk allt fantastiskt vi har gjort. Du gick från en tjej som inte ville äta, inte titta oss i ögonen, undvek kontakt till att bli social, kontaktsökande och anse att det var din rättighet att få hälsa på alla nya valpar som fötts i vårt hus och godis blev det bästa du visste – en riktig godisråtta som talade om att ”nu är det fredag, det betyder gottis”.
Jag glömmer aldrig när Alice kom hem, hur du flydde henne som pesten. Stackars dig tänkte vi, vad har vi gjort och stackars Alice! Men ni lärde känna varandra och blev de systrar ni alltid var.

Vi har gjort så himla mycket kul tillsammans och vi ångrar ingenting. Du fick söka och spåra (även om söket var det du gillade bäst), vi har kört agility, åkt på utställningar, gått på skogspromenader där du ätit bajs och bara varit med varandra.
Du och mamma – det var ni, hon var den mest betydelsefulla personen i ditt liv och fick du vara med henne så var du nöjd.
Våra hjärtan är krossade i tusen bitar men det var rätt beslut, du behövde aldrig få så ont. Men det gör det inte lättare, vi har delat så många år tillsammans. Vi måste läka och vi måste göra det utan dig vid vår sida. Älskade Selma, alltid älskad men aldrig glömd. Tack för allt du gav och att just du kom till oss.