Vadå? 1 månad? Jo, om Bella hade varit människa hade hon idag varit gravid/dräktig i 1 månad (vi förutsätter att hon har valpisar i magen 
). En tiks dräktighet varar i 9 veckor och det motsvarar 9 månader för en gravid kvinna 
.
Just nu guppar de befruktade äggen runt i äggledaren för att om ca 2 veckor fästa i livmodern. Eftersom en tiks ägg kan bli befruktade under flera dagar (och det kan vara olika pappor till valparna om tiken parar sig med olika hanar) väntar zygoterna (de befruktade äggen) in de sist befruktade innan de fäster i livmodern. Det gör att alla valparna blir lika gamla och föds samtidigt. Hade det inte fungerat på det viset skulle det innebära att en tik kunde hålla på och föda valpar i upp till 5 dagar i värsta fall.
Fortsättning följer om Bellas dräktighet……….
Valpabstinensen har börjat infinna sig i det Ekströmska huset igen så jag vill bjuda på lite valpbilder:
Den blivande mamman Bella var så här söt när hon var ca 4 veckor gammal 
Jag älskar den här bilden på mig och Bella. Den togs när Bella var 4,5 vecka gammal
När Bella var 8 veckor gammal syntes det tydligt att det vita skulle ändra färg till den vackra Bella hon är idag 
Selma som liten valp 
Alice som liten 
Maya ca 1 vecka gammal 
Maya ca 4 månader
Nemi 1 dygn gammal. Det var den här bilden som fick Sofia att bli kär. Den här tösen skulle inte lämna flocken, hon skulle stanna och bli Sofias alldeles egna Nemi 
Att kunna skilja ut ”sin Nemi” bland de 8 tikarna (och 6 hanarna) som fötts dagen innan var bra gjort, tycker jag. Jag sa till Sofia att hon måste låta det gå några veckor innan hon bestämde sig helt och hållet men känslan höll i sig. Fröken Aprikos skulle stanna 
Sedan den dagen då Sofia bestämde sig att fröken Aprikos var hennes Nemi är de ett oskiljaktigt par (tillsammans med husse Micke). Det är inte många gånger de varit ifrån varandra sedan dess.
I år, den 2 februari, var det min tur att hitta min Doris. Jag hade en önskning. Hon skulle vara brun.
Valet var lätt även för mig. Det föddes 1 brun tik och hon var MIN, bara MIN (nåja, familjens då….. fast lite mer min än de andras är hon i alla fall 
)
Det är så enormt trååååkigt att vara kennelmamma……. INTE!!! Att få njuta av valparna från födsel tills de är redo att ge sig ut på egna äventyr ute i stora vida världen är alldeles fantastiskt. Visst är det ett tufft jobb och inte alltid en dans på rosor (vaknätter, bajs- och kisstorkande, ett gäng galna pirayatänder som biter i allt och alla vissa stunder) men ack sånt kärt besvär det är 
Några av E-kullevalparna träffar Snabeldraken för första gången 
Valpinvasion i köket 
Kennelpappan Peter tillsammans med några av J-kullevalparna 
Små vattenhundar funderar på om de ska våga sig ner och doppa tassarna i vattnet
Varje kull med valpar är speciell och känslan när de föds, växer och frodas under våra veckor tillsammans går inte att beskriva i ord. Det är helt enkelt underbart att vara kennelmamma 
// Helena
