Amazing Selma´s

Bara för att bloggen inte uppdateras så betyder det inte att det inte händer saker i vårat liv som hundägare. Det har varit omtumlande dagar i vårat liv.
I onsdags började dagen som vilken dag som helst och det verkade som att den skulle avslutas som vilken annan. Istället hamnade vi hos veterinären.
På facebook hamnade den korta versionen av allt som hände men här kommer den lite längre.

Mamma och pappa släpper av mig, Maya och Nemi hemma hos mig.
Maya lägger sig i hallen och när jag går förbi henne tänker jag att: ”oj vad hon sover djupt och vad hon drömmer”.
Men nej, Maya varken sover eller drömmer. Hon är vaken men ligger och skakar i kroppen. Det är inga skakningar så att man kan tro att det är något anfall eller så. Skakningarna liknar väldigt mycket så som det ser ut när en tik som ska valpa får feberfrossa.
Skillnaden då är att tikens temp sjunker. Jag springer och hämtar termometern och den visar på 39,5 grader!!!
Ringer lite smått i panik till mamma som åker upp till oss, Maya har ju feber!!!
Innan mamma kommer får jag upp Maya på benen, motvilligt ställer hon sig upp (hon vill helst lägga sig ner igen). Hon står som en ostkrok i ryggen, flåsar och har ögonen uppspärrade.
När mamma sedan kommer ser även hon att Maya inte mår bra.

Vi brukar säga som så här när andra hundägare eller valpköpare frågar om de ska åka in till veterinären med sina hundar, vi liknar det med när vi är ute och går i skogen under svamptider: ”ser man något gult och funderar på om det där är kantareller, dvs att man tvekar, då är det inte kantareller. Men när man ser en kantarell, då vet man att det är det, utan tveksamheter”.
Detsamma gäller att åka till veterinären. Man vet när man måste åka, tvekar man kan man nästan alltid avvakta.
När mamma kom insåg både hon och jag att det var ”gula kantareller” så vi styr färden mot Bagarmossens Djursjukhus som har nattöppet här i Stockholm.

Under resan kommer vi fram på telefonen och förvarnar om att vi kommer.
Vår första rädsla var att Maya skulle ha livmoderinflammation i och med att Maya precis slutat löpa och då gäller det att handla snabbt.

När vi kommer fram får vi ett eget rum på en gång och tempen tas på Maya igen, den har stigit ytterligare till 39,7 grader. Ganska snart därefter kommer en sköterska som tar flera blodprover.

I och med att det är kväll är personalstyrkan begränsad och veterinären tar sig igenom alla patienterna utifrån allvarlighetsgraden av problemet.
Efter någon timme kommer veterinären som känner igenom Maya. Vi har tur den här kvällen, veterinären har möjlighet att göra ett ultraljud så här sent på kvällen (nu är klockan ungefär vid 22.30).
Ultraljudet visar inte på någon livmoderinflammation och vi får invänta provsvaren från blodproven.

Under hela den här kvällen medan vi väntar så ligger Maya i mammas knä och har feberskakningar. Vi märker hur Maya försvinner in i sig själv.
De hemskaste av tankar far genom mitt huvud, tänk att behöva ta bort sitt djur i det här skedet. Mayas själ och personlighet har försvunnit bort djupt in i hennes kropp.
Ibland tittar hon upp, viftar lite på svansen men den kontakt vi annars har är borta, vår vanliga Maya är borta!
Halv tolv får vi svar på blodproverna som inte visar något alls.
Maya läggs in med dropp över natten och mer avancerade blodprover ska tas (sådana som de inte kan göra på natten)….
Att behöva lämna henne kvar där skar sönder våra hjärtan. Såklart visste vi att det var nödvändigt men som djurägare så vill du ju finnas där för ditt djur och att lämna dom när de mår som allra sämst, den känslan är allt annat än bra.
Det här var första gången någonsin i vårt liv som hundägare som vi måste lämna kvar någon av hundarna hos veterinären över natten. Våra hundar har aldrig varit sjuka, vi är aldrig hos veterinären förutom för grundläggande saker så som vaccination, höft- och armbågsröntgen mm mm. Vi har varit riktigt förskonade från sånt här *peppar peppar*!
Chockade åker vi hem. Miljoner tankar far genom huvudet, vad var det som hände? Varför hände det? Vad har vi missat?
Vi är sådana djurägare som studerar våra hundar dagligen, vi noterar minsta lilla förändring och när något sånt här sker så blir vi såklart arga på oss själva. Hur har vi kunnat missa att Maya inte mår bra?!!?!

Natten för oss är orolig. Dagen går och vi undrar hur Maya har det.
På eftermiddagen hör veterinären av sig. Mayas temp gick ner under natten till 39 grader.
De nya blodproverna visar inte heller någonting. Ett till ultraljud har gjorts och ja, livmodern är liiiite förstorad men det är ingen inflammation (det är ju inte så konstigt att den är liiite förstorad eftersom hon födde 10 valpar för 5,5 månader sedan samt precis har löpt).
En röntgen på lungorna görs, som inte heller visar någonting, en första koll om hon har urinvägsinfektion görs, det visar inte heller något….
Veterinärerna står lika frågande som vi, varför har hon fått feber?!

Vi kommer överens med veterinären om att Maya förmodligen ska få komma hem nästa dag, fredag, så Maya får stanna ytterligare en natt….
Fredagen kommer.
Veterinären hör av sig och säger att febern nu är helt borta. Fredagens prover har visat att snabbsänkan är förhöjd, det tyder på att det är en pågående inflammation men man kan inte säga vart. Droppet är bortplockat och om bara febern håller sig nere så får hon komma hem under eftermiddagen.

Kl 14.00 är vi på Bagarmossens Djursjukhus. Det är en trött men otroligt glad Maya som vi möter.
Våra tårar sprutar och Maya slänger sig i våra knän.
Vi får veta att Maya har skött sig strålande under sin vistelse. Hon har tyckt att det har varit lite konstigt med alla tester som tagits men varit väldigt medgörlig. Hon har varit otroligt lugn och inte alls orolig som vissa hundar kan bli i sådana situationer.
En trött Maya och en glad Sofia utanför veterinären på väg hem!
”Nu åker vi hem, tycker Maya”
Tempen har hållit sig nere under dessa två dagar som gått hemma. Maya blir lite piggare hela tiden men när hon sover så sover hon djupt.
Igår morse gick Maya fram och plockade upp en leksak när vi vaknade, ett bra tecken på att hon börjar må bättre.

Vi vet fortfarande inte vad som hände. Igår upptäckte vi att hon var svullen under hakan och ner mot bröstet. Idag hade svullnaden lagt sig ner nästan helt.
Eftersom händelseförloppet gick så otroligt fort så frågar vi oss om det kan vara ett huggormsbett (hon blev ju dålig efter promenaden)? Eller är det pga fästingar? Eller vad är det annars?
Huvudsaken är att Maya blir frisk och mår bra.
Ibland är det så att man aldrig får reda på varför dom blir sjuka men allt blir så mycket lättare om man vet varför.
Oron är konstant just nu. Med tanke på hur dålig Maya var i onsdags så räknar vi med att det kommer ta tid innan hon är tillbaka till sitt vanliga glada och spralliga jag.
Första natten vaknade jag hur många gånger som helst bara för att se att hon andades.
Det är så svårt att förstå att Maya 3 dagar efter att den här bilden togs, skulle bli sjuk och behöva läggas in hos veterinären.
På tisdag ska vi tillbaka på kontroll och fler tester ska göras igen och vi får förmodligen svar på odlingen de har gjort för urinvägsinfektion.
Allt kretsar kring Maya just nu och det känns så elakt mot de andra tjejerna men det är så det får vara nu.
Vi är i vår egna lilla bubbla MEN ingen får tveka att höra av sig (speciellt våra valpköpare) om det är något ni behöver hjälp med eller undrar över. Vi finns här, precis som vanligt, men våra hjärnor fungerar inte riktigt som de brukar.
Ni stör aldrig, kom ihåg det!
Vår fokus i vårat liv ligger just nu på att Maya ska bli frisk och ”back to normal”.

Ta hand om er och ta vara på dagen, man vet aldrig vad som sker i livet och det kan ändras från en minut till den andra.
Vi är så otroligt tacksamma över att allt hittills har gått bra och att vi får dela livet tillsammans med 6 underbara portistjejer!

//Sofia