Siste man ut, Akilles, flyttade hem till sin familj i onsdags. Tårarna rann ner för mina kinder (fjantigt eftersom han kommer få det så bra).
Det är jobbigt att behöva släppa taget 
– nu är vårt jobb med valparna över.
Det känns som om det var en evighet sedan valparna föddes och ändå är det bara knappt 13 veckor sedan. Tänk med vilken turbofart de växer – de små liven.
Akilles är en liten herre som inte räds särskilt mycket:
”Den där Selma, som morrar mot mig när jag kommer för nära, hon kommer bara med tomma hot. Henne är jag inte dugg rädd för. Det är lika bra att skälla tillbaka”, säger Akilles.
Så fort Alice har bjudit in till lek har Akilles hakat på. De har verkligen haft roligt ihop 
.
Varje gång en valp har flyttat har hela flocken blivit ”låg”, både 2- som 4-bentingar. Det har, liksom, blivit tomt i huvudet.
Blöta pussar till dig, Akilles 
!
från oss
