Så kom då dagen då Vincent skulle flytta hem till sin nya ”mamma” Anneli. Jag sov dåligt inatt – inte pga att jag tror att Vincent kommer må dåligt – absolut inte. Han kan inte få ett bättre hem än hos Anneli men däremot har banden till Vincent blivit starkare och starkare. Vincent har en urhärlig personlighet och är världens gosigaste kille. När han tittar på mig med sina stora sorgsna ögon (ja, portisarna är kända för sin sorgsna blick) så smälter jag som smör i solsken.
För Vincents del är det skönt att få en egen famn att krypa upp i – Maya anser att våra knän är hennes. Hon vill inte gärna att grabbarna ska få ligga där och gosa ifred.
Som tur är kommer vi få träffa Vincent med jämna mellanrum för Anneli är halvfodervärd åt honom – han kommer med andra ord att, förhoppningsvis, bli pappa en vacker dag. Vi kommer åka på utställning med honom och vi tror att han kommer bli en stor, ståtlig, manlig hane när han vuxit färdigt.
Älskade, underbara, vackra, genomsnälla, charmiga Vincent – vi saknar dig så förfärligt mycket och du tog en del av mig med dig när du for (det har förresten alla valpar gjort – det är nackdelen med hunduppfödning – att behöva skiljas från er) !
// Helena
Se, så ledsen jag ser ut…. är det verkligen nödvändigt med ett bad bara för att man ska flytta hemifrån? säger Vincent