Det har tagit emot att skriva i bloggen men jag måste skärpa till mig. Ja, det är liksom inte sig likt nu när det saknas 2 valpar här hemma 
. Jag visste ju att den här dagen skulle komma (Ditte och Zumi flyttade hemifrån i lördags) men det var en dag med väldigt blandade känslor. I 8 veckor har jag (och övriga familjen) fått äran att vara en del av Ditte och Zumis liv så det var med gråten i halsen (och på kinderna också för den delen) som jag vinkade ”Hej då”.
Det känns skönt att ha fått telefonsamtal från båda familjerna om att allt har gått så bra och valparna har acklimatiserat sig väldigt fort och funnit sig väl tillrätta – vårt jobb med dessa små underbara och härliga valpar är klar och nu tar de nya familjerna över.
Nu njuter vi av att få rå om Akilles, Milton, Figo och Vincent ett tag till (Maya kommer ju att stanna ”for ever” hos oss).
Utomhusvalphagen är ett minne blott, för valparna tyckte den blev för trång så nu springer dom tillsammans med Selma och Alice på hela tomten – det är en helt ny frihet och valparna njuter i fulla drag. Just nu behövs inga leksaker för dom har fullt upp med att utforska alla rabatter, buskar, trappor (ja, dom har lärt springa upp och ner i trappan – det är väl ingen konst, säger dom i kör) och jag räknar valpar hela tiden…1, 2, 3, 4 och 5. Dom är snabba dom små liven så det gäller att ha ögon även i nacken 
.
// Helena
