Ett helt år har passerat sen Maya lämnade oss. Såret efter henne är fortfarande djupt och saknaden är stundtals fruktansvärd. Jag, Sofia, saknar henne så otroligt mycket. Jag saknar inte den hon blev på slutet, hon som hade ont i kroppen, som inte orkade och hon som inte hörde men jag saknar henne så som hon var den största delen av sitt liv. Den levnadsglada, spralliga, nyfikna och mest genom goa tjej. Jag saknar hennes villkorslösa kärlek till mig, jag saknar att ligga och skeda med varandra i sängen. Jag saknar hennes sätt att se på mig och hur jag såg henne. Det fanns inget ont i henne, hon var så otroligt snäll och rättvis rakt igenom. Jag är tacksam för att hon kommer och besöker mig och Micke lite då och då. Vi har båda sett henne hemma. Hur man tror att det är någon av de andra tjejerna som kommer men hur man sen upptäcker att dom är på helt andra ställen i huset. Men hur tacksam jag än är över att hon inte har lämnat mig helt så vill jag ju ha henne här hos mig. Med både kropp och själ. Hon fattas mig ❤️
Älskade Maya, vi fick många fina år tillsammans men tiden är ändå aldrig tillräckligt lång ❤️

Jag vet att hela familjen sörjer Mayas bortgång. Sorgen är stor hos Helena, Peter och Micke också men Maya var min tjej och vårt band var något alldeles speciellt!
//Sofia